Som ni kanske märkt har det skrivits väldigt lite om löpning här på bloggen ett tag. Anledningen till det är att jag inte sprungit på 2,5 vecka. TVÅOCHENHALVVECKA.
Efter femmilen i Portugal fick mitt underben spel, och ett tag hade jag ont till och med när jag gick. Har vilat och väntat ut. Masserat, stretchat (hur fasen man nu stretchar utsida/framsida underben ?!) och fått laserbehandling. Och nu är det dags. Alldeles strax ska jag prova mina vingar. Se om underbenet håller för stötarna.
Och jag är rädd. Livrädd. För framför mig ser jag våren komma. Våren med alla roliga lopp. Våren fylld med härliga långpass i korta byxor. Långa turer i skog och på Skåneled. Ultralöpning med vänner – med obligatoriska fikastopp.
Tänk om underbenet strejkar och jag missar allt detta. Då dör jag.
Inga kommentarer
jane hviid
21 mars, 2010 kl 08:32Ta det nu försiktigt så går det säkert. Skulle vara trist att missa alla fikastopp i sommar:)
Krya på benet.
Kram.
anneliten
21 mars, 2010 kl 08:33Jag håller tummarna – verkligen! Känner helt igen mig. Är just nu i hälseneinflammationsträsk…
Miranda
21 mars, 2010 kl 09:53Åh :( Håller tummarna för dig!!
Karin
21 mars, 2010 kl 10:12Åh, jag håller mina tummar hårt, hårt för att ditt underben ska klara av löpningen. Hoppas, hoppas!
Emliscious
21 mars, 2010 kl 16:54Mmm förstår att det är svårt att ta tilll sig detta- men försök slappna av och ta de behandlingar som finns så du får hjälp! ta inte ut det värsta i förskott! håller tummen att det ordnar sig!!!
Tolkia
21 mars, 2010 kl 18:14Åh, så väl jag känner igen detta (efter ungefär en miljon skador). Det är inte smärtan man fruktar, utan det den innebär. The MEGAÅNGEST.
Anna (Orka mera)
21 mars, 2010 kl 20:25Jane – det funkade! Så ställ in er på mycket fika :)
Anneliten – äsch, inte du med! Krya på dig!
Miranda o Karin – tack, det hjälpte!
Emliscious – tack för tummen!
Tolkia – Megaångest it is! Men det kändes bra. Hoppas du också är på banan!