Transportlöpning med fart

Inspirerad av Sofie (transportlöpningens drottning) fick gårdagens intervallpass ske i transportform.

Befann mig nämligen i Lund på dotterns handbollsmatch och vad kunde då vara bättre än att utnyttja hemvägen till löpning? Istället för att sitta i en kall bil liksom.

Coach F hade lagt upp ett skojsigt intervallpass bestående av 12 fyrahundringar. TOLV???!!? Trodde han skämtade. Att mobilisera kraft 12 gånger är typ jättemycket och minst 6 gånger för många.

Uppvärmningen gick åt till att hitta vägen som ledde till cykelvägen hem. Ja ni vet – jag har ju inget lokalsinne! Lite hit, lite dit och lite runt en liten bit och sen tornade ALFA LAVAL upp som räddningen i fjärran. Därifrån hittar jag minsann.

Första intervallen är alltid värst. Man vet liksom inte hur långt 400 meter egentligen är. Och ska det verkligen aldrig ta slut??? 3:55-fart. Jovars.

För första gången sedan början av december kände jag att jag kunde få till lite ordentliga frånskjut. Sandlöpning och ishalkelöpningen som jag levt med den senaste tiden saknar liksom det där. Men nu var det barmark och bara att tuta på – en underbar känsla. Fast jobbig.

Någonstans på mitten krämade jag till med en fyrahundring i 3:43-fart så till och med coachen blev stolt. Sen kom ett parti med halka och för att undvika att slå ihjäl mig fick jag tyvärr slå av lite på takten på ett par av intervallerna. Jag ska inte säga det högt, men det var ju faktiskt lite skönt…

Färdig med intervallerna hade jag 3 km hem och det fick bli min längsta nedjogg ever. Men så är det väl när man transportlöper. Man måste ju hela vägen.

Snittkilometertid på alla intervaller 3:55 och helt i linje med det program jag följer för att persa på Göteborgsvarvet.