Vaknade med ljuvligt höstväder utanför fönstret. Soligt, härligt och höstigt. DÅ hade varit det perfekta löptillfället. I en höstfärgad skog…
Men eftersom dottern skulle ha barnkalas var det andra saker prioriterade, som ballongblåsning, hamburgerstekning och panikstädning…
När första bästa löptillfälle gavs var klockan 15. Mätt efter en allt för stor portion marängswiss (ja det blev ju över, och det ÄR ju synd att slänga…) och trött efter tre timmar med ljudnivån Allan, var springa liksom det sista jag var sugen på.
Därför liftade jag till Lund med en bekant för att sedan springa hem. Ibland är det lättare att motivera sig att springa HEM än att springa runt runt. Idag var dessutom en viktig milstolpe i mitt rehab-liv: jag skulle spränga 10 km-gränsen!
Det gick lätt att springa trots min motivationssvacka. Ofta är det ju så, värst innan man kommer ut. När jag närmade mig hemma stod Garmin på 10,8 km. Och ni som känner mig vet att jag har svårt för sånt. Så jag tog en extrasväng för att få spränga en ny gräns – 11 kilometer.
Jag kände inget av knät. Kan det vara så att jag har vunnit över “ontet”???
Jag vågar inte hoppas, men kanske kanske. Nu gäller det bara att inte sluta stretcha, att inte luta sig tillbaka. För det kanske lurar där någonstans…
7 Kommentarer
Fitnesscoachen
28 november, 2009 kl 21:42Härligt att det kändes så bra!
Andreas
29 november, 2009 kl 00:25Hade en superhärlig 17KRunda i just en ”höstfärgad skog” i morse…
Hoppas du snart är med på de sträckorna :) 11K är en bra bit på väg iaf :)
Daniel
29 november, 2009 kl 10:29Kanon Anna!! Jag tror du har vunnit över ditt knä nu!! :)
Vågar nästan säga KÖR HÅRT!!! men gör det på ett intelligent sätt ;)
Miss Agda
29 november, 2009 kl 14:37Hurra! Bra att det kändes så bra. Och smart motivationstips- hem måste man ju :)
Ann
29 november, 2009 kl 15:24Härligt att höra att det kändes så bra! Blir så glad för din skull. Det ger mig mer motivation att stå och vingla på balansbrädan oxå (mitt högerknä är tydligen rätt klent…) så snart jag blivit kvitt den här jäkla förkylningen!
Anonymous
29 november, 2009 kl 17:41woho! hur lång tid tog det? :)
Anna (Orka mera)
29 november, 2009 kl 19:39Fitnesscoachen – ja nu har jag till och med slutat känna efter så noga och liksom leta efter smärtan. Då är man en bra bit på väg :)
Andreas – mmm, jag läste det och blev lite lätt avis! Men snart är jag där. Ska bara soffa till mig lite i Thailand först :)
Daniel – Jag hoppas du har rätt! Jag ska köra hårt och intelligent, I promise :)
Miss Agda – ja ibland känns det bättre att ta sig från A till B. Vet inte varför men det funkar för mig när inspirationen är dålig.
Ann -Vingla på och hoppas knät snart är starkt och bra igen!
Anonym – Knärehaben eller passet? Knät pajade i början på juni så nästan 6 månader till min första mil! Ett tag kunde jag inte ens gå! Och var det passet du menade så tog det 58 minuter :)