I morse när jag slog upp ögonen var jag åter 23. Foten kändes finfin och jag beslöt mig för en tidig löptur.
Termometern stod på 3 grader och det låg en TJOCK dimma över hela Kävlinge. Det var lite som att springa i kall filmjölk, jag såg bara ett par meter framför mig. Men det spelade absolut ingen roll för fötterna var med mig, knät bråkade ingenting och för första gången på hundra år passerade jag den magiska trettiominutersgränsen. 35 minuter sammanhängande och en liten, liten seger på den långa vägen till att bli långlöpare igen.
Bilden nedan fick jag som tavla av Fredrik igår. Det är jag som springer i från en massa folk (inklusive honom – jag har bestämt att det är han som är sist, ute på kanten).
Det är den Anna jag vill bli igen. Observera att jag fick äran att vara rosa. Precis som det nya understället och hjälmen som är på G. Lycka!
9 Kommentarer
Anna
28 oktober, 2009 kl 10:01Skönt att höra att foten är bra igen. Det låter som ett kallt och lite lurigt pass. Käkar du frukost innan du sticker ut på morgonen?
coyntha
28 oktober, 2009 kl 10:28Vilken fin tävla fick du! Jag kan se att det är du som springer först!!
Grattis igen!
Skönt att du kunde springa och fotten är bra nu.
Kram.
MarathonMia
28 oktober, 2009 kl 12:47Åh vad härligt! Vilken fin present. Kärlek :)
MarathonMia
28 oktober, 2009 kl 12:48och – det viktigaste av allt – Grattis och skönt att höra att du är på väg tillbaka till långdistanslöpningen!
Ann
28 oktober, 2009 kl 14:49Grattis till ”långdistansen”!!! Nu jäklar är du på gång igen, så roligt!
Ann
28 oktober, 2009 kl 14:51Och förlåt…grattis på födelsedagen oxå, i efterskott eller vad det blir!
Daniel
28 oktober, 2009 kl 15:51Härligt att få lite distanslöpning igen, nu har du något att fira idag också :)
Intressant att din kropp kan vara dålig ena dagen för att sedan funka bra nästa. Har du någon förklaring på det?
Magdalena
28 oktober, 2009 kl 20:55Kul att knät funkar igen! Vilken snygg tavla!
Anna (Orka mera)
29 oktober, 2009 kl 06:54Anna – när jag har lite mer tid äter jag min vanliga tallrik gröt innan jag sticker. Men då behöver jag någon halvtimme matsmältning efteråt.. Ska jag ut direkt äter jag en tallrik yoghurt med skivad banan. Det kan jag springa på utan problem.
Coyntha -Tack tack!
Marathonmia – fast han går inte med på att det är han som springer sist….
Ann – tackar tackar!
Daniel – foten tror jag bara är någon låsning på något vis. Känns som man vill knäcka till den. Den kommer ibland och går över ganska fort. Men nu är jag tillbaka igen!
Magdalena – ja det är underbart! Som jag har längtat efter att kunna springa sammanhängande!