Jag är inte direkt blödig av mig, har aldrig gråtit till en film. Men i morse när jag spinnat i 60 minuter utan att känna ens den minsta protest från knät, då blev jag tamejtusan nästan rörd…
Så glad att jag råkade ramla in på ett afropass med LIVETRUMMOR direkt efter. Så himla häftigt! Med ljudeffekter till varje bumpabumparöresle! Coolt.
Träning när den är som bäst. I morgon väntar heldag NIKE-tour på Gerdahallen.
5 Comments
Fredde
19 september, 2009 at 14:30Gråt ut bara, efter min elvamilsrunda i det vackra höstvädret sitter jag gärna i soffan hela kvällen och tröstar :-)
Anna
19 september, 2009 at 20:34Det är väl klart man får fälla en tår när det känns så bra. Det måste vara en underbar känsla att inte ha ont efter att ha gått så länge med smärtan.
Daniel
20 september, 2009 at 11:41Härligt Anna! Hoppas ditt knä börjar bli bra nu!
Lotta
20 september, 2009 at 17:53Klart att man får gråta.. :) Glädjetårar!!
Anna (Orka mera)
20 september, 2009 at 19:27Fredde – du är för snäll:)
Anna – ja, det är underbart. Nu återstår att se vad dagens 7 timmar träning får för konsekvenser…
Daniel – hoppas jag med!
Lotta – å tack. Kände mig lite fjompig…