Som instruktör är det lite extra roligt att piska deltagarna med hjälp av en visselpipa. En liten extra makt-krydda på tillvaron liksom. På utomhusträningen har jag hittills kört med dotterns rosa, men den är inte helt respekt-ingivande…
Nu har en av deltagarna köpt en ny visselpipa till mig. Snacka om att VILJA bli piskad!
7 Kommentarer
Daniel
11 september, 2009 kl 08:19Visselpipan är ett tortyrredskap! Den inger dock respekt! :)
MarathonMia
11 september, 2009 kl 09:30Moahahaha! skön deltagare.
Andreas
11 september, 2009 kl 09:50Ibland är straff och belöning samma sak…:) Eller omvänt…
Ser fram emot att höra den på måndag :)
fartfylld!
11 september, 2009 kl 11:19Vad härlig att du kunnat börja springa igen så man får ta del av den inspiration du ger till löpning igen!
veronika
11 september, 2009 kl 20:05haha va kul :)
Anna (Orka mera)
12 september, 2009 kl 11:48Daniel- varje instruktörs hemliga dröm:)
Marathonmia – hehe. Hon är inte bara deltagare utan även instruktör de veckor jag är deltagare… hon köpte en till sig själv med :S
Andreas – på måndag visslar jag så Furulundsborna undrar vad som händer :)
Fartfylld – just nu känner jag mig inte så inspirationsfull, med mina rehabrundor, men det kommer!
Veronika – jepp, nu blir det blåsa av!
Petra
13 september, 2009 kl 09:16Wow, det var inte dåligt! Kanske man skulle testa att vissla på sig själv? ;-)