Blandade känslor

Jag kommer aldrig oförberedd till ett lopp. Skulle aldrig ge mig på ett lopp utan att veta att jag fixar det. Att plåga mig igenom är inget alternativ, jag vill göra det med en känsla av styrka, välbehag, och självförtroende. Det kan vara hur tufft som helst men det ska vara upp till mig att styra, för jag vill ha kontroll. Det ska inte vara tufft för att jag helt enkelt är otränad.

Hittills har jag persat i varje lopp jag ställt upp i. Hela tiden blivit bättre. Njutit av att läsa resultatlistan och helst av allt hade jag velat tapetsera stan med den. Men så kan man ju inte göra…

Idag ska jag springa 5 km. Jag är grymt laddad och det ska bli jättekul på alla sätt och vis. Men det finns en hake: mitt längsta löppass sedan maj är 1200 meter långt. Det har jag sprungit tre gånger. Det är som att springa maran när man bara sprungit milen tre gånger… Lite läskigt alltså.

I vanliga fall låter man sig dras med, pushas av stämningen, trycka på lite till. Idag håller jag tillbaka. Känner efter i varje steg – gör knä-eländet ont nu? Jag kommer inte att titta på resultatlistan, än mindre tapetsera stan med den.  Jag kommer att vara glad om jag kommer runt, och hysteriskt besviken om det inte går. Vilket det förmodligen inte gör.

För att inte fokusera för mycket på mig själv och min sextusennittitredje placering, kommer jag att ägna all fokus på Viveca. För det här är hennes lopp. Jag är med som peppare och hare. Även om det eventuellt blir så att haren kommer haltandes i mål en kvart efter (när picknicken är uppäten!).

Så nu håller vi tummarna för Viveca och hennes löppremiär. 5 km utan promenad är utmaningen, jag är övertygad om att hon fixar det!