Hade alla förutsättningarna på min sida, en lång natts sömn och en stor härlig sol på himlen. Ändå ville det sig inte riktigt på dagens snabbdistans.
Benen kändes sega och motvinden kändes som en vägg. Motluten var Mount Everest och fartguppen ännu högre.
Ett tag funderade jag på att strunta mitt planerade pass och bara lufsa mig igenom rundan, men sen kom jag på bättre tankar. Så kan man ju inte göra!!! Med hjälp av lite god vilja klarade jag mitt uppsatta mål (4:49-fart) med två sekunder tillgodo per km.
När det är tufft på vägen känns det dubbelt så bra efteråt. Tänk på det när det inte riktigt klaffar.
4 Kommentarer
Andréa
8 februari, 2009 kl 20:36Men det var ju riktigt snabbt ändå, imponerande!
Anna
8 februari, 2009 kl 21:01Bra jobbat Anna! Du tog dig igenom passet på en riktigt fin tid, bra att ha pannben ibland.
Emliscious
9 februari, 2009 kl 08:59snyggt jobbat och snygg inställning!!
Leen
10 februari, 2009 kl 08:02Bra jobbat! vad härligt att läsa. Själv längtar jag efter att kunna börja springa igen så det gör ont i hjärtat!