Idag lämnar Fredrik återbud till Stockholm Marathon (sista chansen idag för er som ångrat er…). Så himla tråkigt att inte ha någon att ladda med, att vara nervös med. Så himla tråkigt att inte ha någon att jämföra skavsår och blåsor med. Fast ganska skönt med egen hejarklack och en shoppingpartner som inte gnäller över träningsvärk dagen efter.
5 Comments
Andréa
24 februari, 2009 at 09:11tråkigt! nu kommer du säkert vara i mål hundra år innan mig, men om jag får syn på dig lovar jag att vi ska jämföra skavsår och annat ont :)
Katarina M-I
24 februari, 2009 at 10:41Vad tråkigt att det blev så, men ni får väl göra någon tokig cykelsträcka ihop istället för att springa alldeles för långt på skåneleden:)Jag har det! Ni kan cykla hem från Stockholm;)
Anna (Orka mera)
24 februari, 2009 at 12:07Andréa – det känns skönt att veta. Inte lönt att springa 42 kilometer om man inte ens får oja sig över sina sår sen. Mitt finaste sår förra året fick jag på bröstet efter att ha förvarat vattensvampen i sport-bh:n. Så den tabben ska jag försöka undvika i år. Cykelmygga – Fredrik nappade direkt på din idé… själv är jag inte lika övertygad om dess förträfflighet! Jag åker nog hellre rullstol…
MarathonMia
24 februari, 2009 at 14:28men men men vad tråkigt. Du skulle ju klå honom igen!
Anna (Orka mera)
24 februari, 2009 at 20:24Marathonmia – ja, det kanske är det han är rädd för. Och fejkar hela historien om den skadade vaden…. hrmmm….