Pannlampa någon?

I morse sprang jag min livs läskigaste runda. Efter två veckor i Thailand hade jag helt glömt bort hur mörkt det är på morgonen här hemma i juletid. Stack iväg strax innan sju på min vanliga åttakilometers standardrunda.

Efter fem minuter ungefär lämnar jag Kävlinge för ett par kilometer i obygden. Här finns inga gatlampor och inga hus som lyser upp. Här är allt svart svart svart. Efter ett tag vänjer sig ögonen och det går att urskilja kanten på vägen så man åtminstone inte trillar i diket. Däremot går det inte att se gropar och stenar så det är bara att hålla tummarna och springa på.

Emellanåt kommer en bil med helljus. Sen en till. Ingen bländar av. I ljuset från bilarna ser jag INGENTING, inte ens vägkanten, allt är bara ett stort svart töcken. Så här måste det kännas att vara blind. Stirrar ner i marken när nästa bil kommer, vill inte bli bländad.

Vägen svänger ner mot Kävlingeån som brusar och lever om i mörkret. Vid sidan om ån står ett hus som känns förfallet och hämtat direkt från en skräckfilm. Här någonstans når jag maxpuls, så känns det i alla fall. Ökar takten och skyndar mot lamporna som kommer längre fram.

Pust. Det var en läskig historia. Nu väntar pepparkaksbak med tjejerna.