Inspirerad av Marathonmias inlägg om att våga skryta kommer här ett inlägg fullt av skryt.
När jag var liten hade vi skidtävlingar på skolan varje år. Jag kom alltid tvåa i klassen. Hon som vann tränade seriöst i skidklubb. Jag tyckte skidor var tråkigt och mimade hellre framför spegeln. Tydligen hade jag bra teknik. Min pappa såg min potential, och även tränaren i skidklubben som försökte värva mig. Men det gick inte.
I högstadiet fick jag beröm av gympaläraren för mitt löpsteg. Han tyckte jag hade potential. Men jag tyckte det var roligare att spana killar i jujutsu-lokalen.
Jag började intressera mig för löpning väldigt sent. Faktiskt bara för tre år sedan. Jag springer ostrukturerat, jag springer inte hälften så mycket som Fader Szalkai predikar, men jag tycker jag gör det bra ändå!
Inför Lidingö hade jag sprungit 22 mil under de sista tre månaderna. Ett par av passen var intervaller, men backarna lyste med sin frånvaro. Jag fick en tid på 2.43 som ligger någonstans bland de 10% snabbaste tjejerna.
Och då blir jag lite nyfiken. Var skulle jag landa om jag tog tag i min löpning på en lite mer seriöst sätt. Om jag gjorde mina intervaller och avverkade mina backar? Om jag ökade träningsmängden från 2 löppass i veckan till fem? Kan inte låta bli att leka med tanken på vilka tider jag skulle kunna pressa mig till.
Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att få veta. För jag älskar att träna varierat, jag vill inte ge avkall på vare sig spinning, cykling eller afro. Jag kommer aldrig att kunna springa 5 dagar i veckan. Så det får förbli en stilla undran.
Men med lite mer fokus på passen, lite mer kvalitet, siktar jag på en silvermedalj på Lidingö (2.38) inom inte allt för lång framtid. Så de så.
Nu färdigskrutet! (heter det verkligen så?)
Inga kommentarer