Igår fanns dock inte tillfälle till morgonträning så jag sparade löpturen till strax efter kl 17. Efter att ha legat och vilat en stund på sängen, skulle jag alltså till att springa. Fort dessutom. Det kändes så där lagom kul och sängen liksom slet och drog i mig. Ville inte släppa taget.
Dessutom hade det precis börjat dugga när jag tittade ut. Sängen höll mig ännu hårdare. Men jag vred mig loss, hoppade i träningskläderna och gav mig ut. Vissa saker ska bara göras!
Och herrejäklar vad skönt det var att springa. Växlade mellan långsamt och snabbt, lät benen snurra och pressa mig framåt. Det var en härlig feeling att känna lite kraft i benen efter senaste veckornas testspring i total avsaknad av driv.
Som sagts tidigare: man ångrar sig aldrig efteråt! (men det är fasen så mycket lättare på morgonen…).
Inga kommentarer