Benen är fortfarande stela efter lördagens eskapader. Det känns som två stockar, och hur jag ska förmå dessa att springa 42 kilometer om bara 11 dagar är för mig en gåta. Inte så att de gör ont, men som sagt det känns stelt och otympligt.
Lite förutseende har jag dock varit och har sedan länge en 1,5 timmes massage inbokad i morgon. Brukar ta mest rygg och baksida men nu får det bli lår, lår och lår. Hoppas det kan göra susen för mina arma ben.
Medan benen ännu är i någon slags recovery-fas håller får jag koncentrera mig på det mentala. Och det praktiska. Hur fasen lägger man upp ett marathon? Det sköna med första-gångs-grejer är att man inte har någon press i form personbästa som måste slås. Det läskiga är å andra sidan att man inte har en aning om hur kroppen kommer att reagera. Jag har aldrig sprungit 42 km, vet inte alls vad jag har att vänta. Vet inte alls hur sakta jag måste starta för att orka hela vägen… 5:30-fart? 6 km-fart? Läskigt men spännande. Jag längtar!
