Aktuellt

Intervallspinning och instruktörsfunderingar

Igår var det dags för mitt första intervallspinning på drygt en månad. Kostföreläsningar, semester och influensa har kommit emellan, men nu var det alltså dags igen. Jag var laddad hela dagen och liksom gick och längtade efter att riktigt få köra järnet. En härlig känsla. Lite som väntan på jultomten.

Min intervallklass börjar med två låtar uppvärmning lugnt och fint. Därefter ökar vi pulsen successivt under nästkommande tre låtar för att sedan glida rätt in i första peaken. Redan när vi långsamt började öka pulsen kände jag att benen var träningssugna idag. Under passet kom jag upp högt i puls utan att stumna. Kort och gott: jag körde järnet, svetten yrde och mascaran rann.

Och mitt när jag står där och kör för kung och fosterland, flåsar som en brunstig tjur och bara öser, så tänker jag på Monika Björn. När jag gick min utbildning hos henne sa hon att hon aldrig kör fullt på sina klasser. ”För då kan man inte instruera ordentligt.”

Aj då!

Och nej, visst flåsar jag, vilket gör det svårt att hålla milslånga utläggningar. Men lite pepp och korta kommandon funkar ju.

Jag tycker Monika Björn är superduktig och hon kan få igång mig trots att hon är jättelugn på cykeln. Men jag har svårt att få till det själv. Jag vill ta i, jag vill svettas, jag vill känna samma känslor som dem på golvet. Sen är det klart jag vrider av i bland om jag behöver säga något längre sammanhängande. Men överlag kör jag som vilket annat pass som helst. Fast lite till. Jag tror jag inspirerar mest då. Men det får ju andra avgöra förståss.

Hur vill ni har er instruktör?
0

Inga kommentarer

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.