Aktuellt

Andra-gången-stress


Förra gången jag sprang Göteborgsvarvet var jag lugn som en filbunke. Det var första gången och jag hade som enda mål att ta mig runt. Hade ingen aning vilken tid jag kunde förvänta mig, och blev jättenöjd med att jag lyckades springa hela vägen och dessutom i 5.02-fart. Tanken på att slå min man fanns inte i min världsbild.

I år är jag mycket mer nervös. Nervös för att jag har en tid att kämpa mot. För man vill ju alltid vinna över sig själv. Tanken på att jag endast var 1,5 minuter efter maken förra året gör mig också nervös. Fatta känslan att glida förbi honom in i mål. Det skulle jag kunna leva ett år på.

Tyvärr kommer det inte att hända. För även om jag är snabbare och uthålligare på träning så kommer han göra vad som helst för att komma före i mål. Han har en förmåga att pressa sig mer än vad jag har, och en pannben som är ett par centimeter tjockare. Han har dessutom garanterat laddat bakfickan med snubbeltråd, så han kan spänna ut den ifall jag försöker springa förbi…

Så nej, det finns ingen verklig chans. Men bara tanken på hur kul det skulle vara fortsätter att göra mig nervös. I morgon den här tiden är det 53 minuter till start. Och jag står säkerligen i en bajamajakö…

Inga kommentarer

    Lämna ett svar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.