Idag bedömde jag mig tillräckligt frisk (=feberfri) för att köra mitt spinningpass från golvet. Jag var där, satt på min musik, instruerade, men utan att själv köra.
Det funkar rätt så bra på förbränningsspinning. På den här typen av spinning går folk liksom ändå in i sig själva och tittar inte så himla mycket på mig. Så om jag trampar eller inte spelar inte så stor roll.
Att vara i en spinningsal, lyssna till spinningmusik och se spinningsvettiga människor utan att själv få snurra sina lurviga är dock höjden av självplågeri. Ungefär som att sitta med tejp för munnen framför en nybakad kladdkaka….
Hela kroppen skrek: TRAMPA DÅ ANNA! Men jag trampade inte. Inte ett endaste tramptag. För har man ett Göteborgsvarv och ett Stockholm marathon nära förestående, har man inte råd att vara dumdristig. Nu gäller det bara att bli frisk så fort som möjligt. Om det så innebär lite självplågeri i form av tramplös spinning.
Inga kommentarer