Att gå på pass är enkelt. Man bara masar sig dit. Sen sätter instruktören på bra musik (förhoppningsvis), hon/han säger åt en vad man ska göra och peppar en att orka. När man är som tröttast möts man av ett extra ”KOM IGEN” och så orkar man lite lite till.
När man ska gå ut och springa i minus tre, duggregn och en nätt vindstyrka på 14-18 m/s, krävs det ett helt annan mental ork! Det enda som låter i öronen är vinden, det finns ingen på jorden som frivilligt skulle följa med och peppa, man är helt utelämnad till sig själv och sin inre pepping.
Jag pälsade på mig ALLA kläder jag och gav mig ut. I reserv hade jag min ”rånarluva” i fickan, ifall det skulle blåsa småspik i ansiktet. Men det behövdes inte som tur var, för sällan ser man dummare ut än med en sån på sig!
Jag tog motvinden först, ville inte spara eländet till sist. Det var som att springa med ett gummiband runt magen, jag kom ingen vart. Jag lutade hela kroppstyngden framåt för att liksom pressa bort vinden. Hade det för en sekund slutat blåsa hade jag ramlat, det lovar jag. Men det var bara att bita ihop, och stundtals blunda för att slippa se hur långt det var kvar…
Efter halva tiden vände vägen och plötsligt fick jag svårt att hinna med i tempot som vinden puttade mig i. Men det var en härlig känsla. Plötsligt var jag hur snabb som helst! Det blev 1 timme och 40 minuter totalt. Sen ville inte ena handen mer. Då var den lite småvit och KALL.
Jag har svurit längs vägen det ska jag erkänna, men nu när jag sitter här hemma i mina mjukisbyxor (och en istapp till hand…) känns allting jättebra. Bra för att jag gjorde det jag bestämde mig för trots ett minst sagt härkeväder. Och bra för att det faktiskt inte var så himla farligt.
Och nu ska jag använda en klyscha: Det finns inga dåliga väder…..
Så på det bara! Låt inget fisväder hindra er!
Inga kommentarer