Fram till för två år sedan hade jag bara en springfart. Oavsett om jag sprang till bussen, sprang långt eller kort, sprang som träning eller i ett lopp så gick det lika fort (eller sakta). Som en bil med bara en enda stackars växel.
Sen var det något ljushuvud som upplyste mig om att man för att bli snabbare måste gå utanför den här bekvämlighetszonen, den där sköna hastigheten som man frivilligt väljer. Jag blev tipsad om både fartlek och intervaller, och efter att ha kört det ett tag har min bil nu fått nya växlar. Jag springer lugnt när jag springer långt. Jag springer fortare under långa intervaller och ännu fortare i korta.
Igår var det dags för fartlek. Efter uppvärmningen blev det 5 min 75% av maxpuls följt av 5 min 80% och 5 min i 85% och sedan samma procedur ett varv till. Efter 2 avslutade varv var jag påpassligt nog längst ner vid foten av en backe som jag rejsade upp för det fortaste jag kunde = 2 minuter järnet. Sen lite vila och 2×100 meter fullt ös innan nedvarvningen.
Tjusningen med fartlek är att man liksom hittar på grejer efter passets gång. Beroende på omgivning, backar och yttre/inre förutsättningar styr man sitt pass. Himla skojigt till skillnad från alla dessa rundor som man springer på samma sätt för femtifjärde gången.
Trött blev jag i alla fall och det var meningen. Nu väntar jobbedag och intervallspinning ikväll. Tränar ni idag?
Inga kommentarer