Nästa år fyller jag 10 år som instruktör. Det är helt sanslöst vad tiden går fort. Det känns inte alls länge sen, den där dagen när jag stegade in på Gerdahallen i Lund, för en ”audition” till deras instruktörsutbildning. Vi var jättemånga sökande och det fanns ca 10-15 platser. Vi fick skriva ett litet brev om vår bakgrund och våra färdigheter, och sen fick vi delta i ett aerobicpass för att visa upp vår taktkänsla, koordination och rörelsemönster. Jag brukar inte ha så bra självförtroende men just då kände mig säker på mig själv. Visste att jag hade mycket i bagaget, dels i form av studier (idrottsmedicin, sjukgymnastik) och dels i form av träning och tävling i sports aerobic. Tänkte att det skulle räcka och det gjorde det uppenbarligen!
Sen följde en termins utbildning, flera kvällar i veckan och ibland på helgerna. Marie Schwartz höll i kursen och hon gjorde det riktigt bra. Vi fick en hel skattkista med bra tips att ta med. Så man slapp göra alla tabbar själv.
Den 7 juli 1998 tog jag mina första aerobicsteg som instruktör. Det var en overklig känsla när 30 personer följde mig. Det var mig dom tittade på och det var jag som bestämde. Jag är annars inte den som styr och ställer utan håller mig ofta i bakgrunden. Men här var det jag som var chef. En helt ny känsla och jag gillade den. I åtta år struttade jag omkring på Gerdahallen innan jag bytte till Kävlinges nya lilla gym. Och att det kan skilja så mycket på olika ställen hade jag inte drömt om. Från att ha 75 pers framför sig i en jättestor sal, till att ha 14 pers i en liten. Helt plötsligt fick man kontakt med deltagarna på ett helt annat sätt. Man vet vem som är fru till vem och vem som jobbar var. Man hälsar på stan och man känner igen alla. Jag tycker det är jättemysigt. Även om man ibland kan sakna det där stora.
Efter nästan 10 år som instruktör trivs jag fortfarande som fisken i vattnet. Jag älskar att knåpa ihop pass och jag vill göra dom mina egna. Jag går inte upp med någon annans musik eller med någonting jag inte gillar. Allt måste vara perfekt. För gillar jag inte upplägget kommer det att märkas. Men vad är det som driver en, varför är det så kul?
Jag blir glad när jag ser att folk tar i. När jag folk sjunger med i låtarna jag valt. När jag får ett leende eller ett ”tjo” från någon som hittat sin andra andning och bara kör. När man får en komplimang som man kan leva på i flera dagar. En sån där kommentar som är lite mer än ” det var bra”, som är personlig och förklarar varför just mitt pass var bra. Jag fick en sån igår. Det är därför jag skriver det här inlägget idag. För att just när man får en fin komplimang bara älskar man det här. Och då är det värt varenda sen oavlönad kväll framför mixmeister!
Så sitter du där och funderar på om du ska bli instruktör. Sluta upp med det. Få tummen ur och kör till. Det är fantastiskt kul!
2 Kommentarer
Jenny
26 januari, 2009 kl 21:44Håller med första talaren. Härligt och inspirerande inlägg.>Jag firar också tio år som instruktör detta år, men ”bara” inom spin. Ett av mina mål med 2009 är att börja instruera inom någon annan träningsform, får se hur det går. :)>Håller med dig till 100% om vad som gör att man tycker det är så roligt!>Kika gärna in på min blogg och fundera över min frågeställning om kunder som gärna vill ”hjälpa till” lite för mycket… :)>>Ha en trevlig vecka!
Anna (Orka mera)
27 januari, 2009 kl 10:42Jenny – ja åren går fort! Alltid kul att lägga nya meriter på sin lista, det tycker jag absolut du ska göra om du får tillfälle. Ska kika in till dig nu:)