Igår var det så dags för årets premiärrunda på cykeln. Efter att ha bott på spinningcykeln under hela vintersäsongen trodde jag att cyklingen skulle vara en piece of cake. Att jag skulle flyga fram på vägarna och att allting skulle vara hur skönt som helst.
Det tog inte många meter innan jag insåg att spinning och cykling inte är samma sak. Sittställningen är helt annorlunda och allt kändes ovant från start. Första 20 minuterna gick som planerat, härlig medvind och gassande sol. Sen svängde vägen och där stötte jag på motvinden ALLAN. En vägg som knappt gick att forcera! Och den hittar man inte i en spinningsal! När man ser 3 km rakt fram (ja det gör man på skånska slätten) utan ett enda träd som bromsar vindeländet är det lätt att tappa humöret. Men jag gjorde faktiskt inte det, utan tröstade mig med att jag någongång måste svänga igen för att komma hem och då borde ju vinden bli annorlunda…. Nu är det dock så i Skåne att vinden blåser runtrunt (fråga ingen meteorolog om detta) och man har liksom motvind hela vägen. Så det blev aldrig så mycket bättre. Och till skillnad från i spinningsalen kan man inte styra sitt motstånd. Visst kan jag växla men jag kan inte cykla hur sakta som helst för då välter jag, eller så tar det 4 dagar innan jag kommer hem. Det är bara att bita ihop och köra.
Jag älskar och spinna och älskar att köra järnet i spinningsalen. Men mitt pannben tränar jag aldrig lika effektivt som på en cykel i den skånska vinden. Det som inte dödar, det härdar – eller hur är det?
Inga kommentarer