Browsing Tag

resor

Midsommardagstipset: Köpenhamn

När hela Sverige håller stängt är det tur att det bara är 60 minuter till utlandet! Idag gjorde vi Köpenhamn och hittade guldkorn i både mat- och kaffeväg. 

Eftersom jag älskar cappuccino på havremjölk letar jag kaffebarer via världens bästa oatfinder. På Risteriet  startar vi dagen med en galet god cappuccino modell stor. Hit ska du gå om du har vägarna förbi. En cool liten lokal med udda inredning, nära centrum men ändå långt från Strögets turistfeeling.

Efter en midsommarafton med mycket mat och tre omtag på jordgubbskakan (recept längst ner – ni måste prova!) är längtan stor efter en fräsch lunch.  Gör min research och hittar Souls. Ett vegancafé med sallader, mackor, pizza, smoothies, och coola frukostar.

Blir kär vid första ögonkastet. Lastpallar på väggarna, växter ur lamporna och coola detaljer. Fredrik och jag tar varsin Viking sallad och Alva går loss på en sandwich. Medan vi njuter av den überfräscha lunchen smygkikar vi på paret bredvid som helt uppenbarligen spelar in en youtube-video om sitt besök. De har värsta proffsutrustningen i form av lampor, speglar och ljudupptagningsutrustningen Allan. Jag känner mig not so proffsig när jag tar fram mobilkameran och knäpper en snabb bild till min något mindre glammiga blogg….

Glammigt eller inte, vi verkar i alla fall vara lika nöjda med maten!

Men tillbaka till midsommarkakan. Den är signerad Sandra Mastio. Henne kan man alltid lita på! Så här gick det till:

  1. Gör grov mandelmassa genom att mixa 100 g blötlagd mandel (med skal), med 0,5 dl kokossirap, 1 tsk kardemumma och 2 msk vatten)
  2. Dela 6-7 jordgubbar
  3. Skär små bitar av rabarber och doppa i socker
  4. Hacka 1 dl vit choklad (vi tog 0,5 dl)
  5. Ta ett sockerkakarecept och bryn smöret som ska vara i ordentligt! Ta mjölk om receptet säger vatten!
  6. Häll smeten i en smord form, bröad med kokos.
  7. Tryck ner jordgubbar, rabarber, vit choklad och kluttar av mandelmassan.
  8. Hyvla över 50 g smör
  9. Baka långt ner i ugnen, 175 grader, ca 40 min eller tills provstickan är torr.

Vi serverade med grädde och tjugo ton färska jordgubbar. Sa jag att jag tog om tre gånger….?

Bilden smyglånad av Sandra Mastio. Jag hoppas hon inte misstycker. Jag hann äta upp min innan jag fick fram kameran….

#fitfam


Jag har pratat hashtagar förr, och nu är det dags igen. Min härliga familj har blivit hashtaggade ”fitfam”, hur creddigt är inte det…?

Det är Philippa från vår löpande sightseeing som lagt ut en bild på oss. Hon kallar oss #fitfam och #runningfamily.  Känns bra för min image…

När jag föreslår att jag ska hashtagga alla semesterns familjeaktiviteter med #fitfam får barnen spel. Fitfam är uppenbarligen inte lika coolt när man är tonåring.

Någon dag efter löpturen får vi ett personligt mail med bilder och en gps-fil från rundan. Bifogat finns även gps-filer på andra trevliga rundor. Vi snackar värsta insidertipsen!

Jag tackar henne och länkar till mitt blogginlägg som hon läser med hjälp av google translate. Jag vågar inte tänka på vilka konstiga översättningar som görs, men hon verkar bli nöjd med resultatet. För idag hittar jag ett paket i lägenheten…

Det kanske räknas som reklam, men åker ni till Kapstaden måste ni träffa Philippa. Gulligare tjej finns inte!

En trailrunda till frukost

Det är lätt att gröten sätter sig i halsgropen när morgonrundan inleds med 300 höjdmeter på ouppvärmda ben… 

Vi har ett långpass på schemat. Fredrik har hittat en gps-fil från ett trail-lopp som brukar gå i krokarna. Vi konstaterar tidigt att Sydafrikansk trail är jobbigare än trail i Stävie. Å andra sidan är utsikten här lite flashigare. Niohundra höjdmeter skramlar man nämligen inte så lätt ihop på en skånsk åker…

Hade jag sprungit detta som lopp, hade jag förmodligen stupat någonstans längs vägen. Nu tar vi det lite mer chill. Går i de värsta uppförsbackarna och använder ordet KODAK MOMENT som ursäkt för att få stanna lite.

Vinden är galen och emellanåt får jag hålla i mig för att inte blåsa omkull. Jag fegar i nerförsbackarna och Fredrik får snällt pilla sig i naveln och vänta in.

Vår fantastiska runda har av en händelse vägarna förbi en cool kaffebar på vägen till vår lägenhet. Har jag förresten sagt att vi valde boende efter var de bästa kaffebarerna finns? Sånna är vi. En kaffebarsguide och familjen Nystedts bästa restaurangtips kommer inom kort.

Men först ska jag avslöja det hetaste mellanmålstipset som utlovat. Kanske redan i morgon…

Ett annorlunda nyår…

Nyår i Sydafrika går inte att jämföra med nyår i Kävlinge. Årsskiftet 2016/2017 testar vi en helt ny upplevelse!

Redan under förminglet noterar vi skillnader. Vi befinner oss på en takterass utan att någon fryser ihjäl. Inte ens jag… Bara en sån sak!

Mitt i själva firandet upptäcker dottern att ljuset råkar vara perfekt och vi får avbryta för en photoshoot innan vi drar vidare på middag. En snabbis till stadsdelen Bo Kaap för lite urflippade bilder förgyller vilken nyårsafton som helst. 19.30 och det är inte ens mörkt!

Efter utförd fotografering tar vi en Uber till  restaurangen och taggar nyår med sydafrikanska radioplågor. Inte någon Avicii så långt örat når.

Vi har alla klätt upp oss för den stora kvällen men upptäcker tidigt att dresscode nyårsafton i Sydafrika är shorts och t-shirt, även på en mycket fin restaurang.

Vi festar loss på ostron istället för hummer och byter ut oxfilén mot sju andra spännande rätter… Det förstnämnda hade jag dock klarat mig utan, sörpla havsvatten liksom! Att sitta utomhus på självaste nyårsaftons kväll hade jag gärna gjort fler gånger. Fast inte hemma!

Vi ersätter grevinnor och betjänter med högklassig serveringspersonal som räddar vår kväll med två huvudvärkstabletter till dottern som plötsligt mår konstigt och blir yr. Hon repar sig snabbt och är på banan lagom till efterrätten.

När klockan är 15 sekunder i tolv har vi fortfarande inte hört eller sett en enda raket. Att börja tjuvskjuta redan på torsdagen är uppenbarligen inte the way to go…

Vi är fortfarande kvar på restaurangen och har fått varsitt TOMTEBLOSS att fixa nyårsstämningen med. Klockan 00.00 försöker vi tända dem i ljuset på bordet. Trettio sekunder senare har alla lyckats och lite försenat skålar vi in det nya året.

Knappt hinner vi svälja innan alla rusar ut på gatan för att se raketer. Det går sådär,  för raketer är tydligen förbjudna här. Himlen är svart så när som på miljoner vita fåglar som skrämts i flykt av en tutande partybuss.

I Waterfront hålls ett stort fyrverkeri men uberföraren har varnat oss att det kommer vara fyra timmars bilkö att ta sig där ifrån så vi nöjer oss med tomteblossen…

Och är lika glada för det.

Skillnaderna fortsätter även på nyårsdagen:

Klockan 07.00 när Sverige sover som godast är det fullt hålligång på strandpromenaden i Kapstaden. Inga spår efter ölflaskor eller raketrester. Alla springer, vi springer, och ingen äter pizza.

Ingen tittar heller på backhoppning.  Det närmsta vi kommer är pingvinspaning. Faktiskt snäppet coolare…

Lion’s head

Jag brukar springa på nyårsafton, men 2016 är året jag vågar bryta traditioner… Men det är inte utan att hjärtat får slå några dubbelvolter ändå, på vår väg upp till toppen av Lion’s head. 

Eftersom den här familjen brakar samman vid minsta blodsockerdipp har jag laddat Kånken med ett energiförråd som lätt hade räckt för ett helt kompani. Här finns allt man kan önska. Bars, kex, godis, nötter, bananchips och torkad frukt. I mitt försök att hålla det kollektiva humöret på topp är alla medel tillåtna!

Vandringen upp till Lion’s head är c:a 400 höjdmeter och en av turistgrejerna man måste bocka av i Kapstaden.  Därför är vi inte ensamma på berget. Lion’s head i december är nog i klass med ett random shoppingscenter dagarna före jul, eller bokskogen en solig söndag. Crowded that is.  I trånga passager tvingas vi vänta rätt långa stunder i kö.

Vissa har inte tålamodet och väljer mer eller mindre riskfyllda alternativ för att ta sig förbi kön. Men vi är ingen gamblers och på semestern finns ingen stress. Vi passar på att kolla in den grymma utsikten och stannar för photoshoots. I bästa fall ser vi lite ensamma ut på bilderna…. fast oftast hittar men ett gäng glada tyskar i bakgrunden…

Vandringen är ganska enkel fram till sista biten då vägen delar sig i två. Ena vägen är brant och kräver stegar och kedjor för att ta sig upp. Andra alternativet är en lite enklare omväg. Familjen tycker stegarna gör sig  bättre på bild så jag får snällt hänga med på den mer utmanande turen. Den som inte är ”recommended” utan ”på egen risk”.

Men den läskiga vägen är inte så läskig. Jag svingar mig upp som den smidigaste apa och når toppen utan varken hjärtsnörp eller svimningsanfall. Fast med stundtals ganska hög puls…

Nervägen tar vi the easy way, efter energipåfyllning på toppen. Nu taggar vi nyårsfirande.  Poolhäng och snacks. Finrestaurang med nyårsmeny, och därefter raketspaning från vår takterass. En helt okej avslutning på ett fantastiskt 2016.

Nu tutar vi vidare mot 2017. Med spänd förväntan inför allt roligt som komma skall! GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!