Ett crazy dygn!

Det blev ingen uppdatering igår. Kanske för att jag inte satt ner mellan 05:15 och 01:30. Ett sjukt dygn är till ända. Ett evighetslångt party i ett konstant speedat tillstånd. Alltså jag måste få berätta. Frontyard alltså. Vilken grej.

Första gänget startar klockan nio. Vi har tidigarelagt deras start för att få plats med ytterligare ett gäng efteråt. När vi ändå är igång. En corona-anpassning som lät genomförbar i teorin, som krävde en trippelcappuccino vid fyrasnåret, som ställde hjärnceller på prov men som faktiskt funkade. Tack vare grymma funktionärer som offrade sin söndag på att vispa grädde och pricka papper. Alltså sånna människor! Tack Maria, Katarina, Niklas och Magnus!

De första varven går sakta. Folk promenerar och vi pillar navel. Några orkar inte promenera och drar upp 5-minutersfart fast det har råd med nästan halva tempot. 3 kilometer i taget, och det ska göras många gånger. Fortare och fortare för varje gång. Vi urskiljer ett mönster, vilka som utnyttjar tiden till max och kommer in precis i tid inför varje varv. De gör oss nervösa varje gång. Ska de hinna?

Några skadedrabbade hoppar av efter 4-5 varv men majoriteten har ännu inga planer på att stiga åt sidan. När löparna är ute har vi familjefight om vilken musik som ska spelas i varvning, och när även dottern ger sig in i bataljen är släktbanden i fara. Jag vinner bästa låtval med Black Jack i en omröstning där bara jag själv är jury. Oklart om deltagarna uppskattar min Stockholm marathon-nostalgi från 2011 på samma sätt. Fredrik står för hårdrocken, Alva för de moderna tonerna, men alltså Sommar Hits Retro är också en höjdare när man blir lite trött i huvudet. Markoolio alltså…

Men vi slåss inte bara om låtvalet. Även om mikrofonen. Eller inte mikrofonen. Att räkna ner från 10 utvecklar sig till att bli det tjatigaste som finns. Och faktiskt startar jag med att total-fejla och tvingas hoppa över TVÅ för att hinna i tid till noll. Ändå är det jag som får köra typ 38 av de 41 nerräkningarna. Idag är jag hes. Fredrik offrar sig på tårtmontering för att slippa…

Min lagom störda dotter ska hoppa av efter 10 varv (30 kilometer). För att orka med orienteringslägret som börjar dagen efter. Men efter 10 varv visar klockan bara 29,8. Så hon tar ett varv till. Med kompisen som uppenbarligen också lider av samma siffernörderi.

Första gänget är klara strax efter 16-tiden och haltande löpare på väg hem möter pigga förväntansfulla löpare på väg mot nummerlappsutdelning. Jag som trodde jag skulle hinna en kaffe…

Efter 11 timmar i arbete är jag trött i huvudet och lagom speedad. Ber om ursäkt för att jag förmodligen framstår mindre seriös i min nummerlappsutdelning och för att jag har lite svårt med alfabetsordningen…

Sen är det dags igen. Det lugna tempot. Som förvisso gör att vi nästan hinner äta vår frystorkade söndagsmiddag, men som också gör att vi nästan hinner somna stående när löparnas stjärnglans och energi är ute i skogen.

Men nu har vi en målbild. Vi vet hur långt tid första loppet tar och vet att det bör vara klart vid midnatt. Vi har marschaller och discoligths som ess i ärmen för att hålla energin uppe, men glömmer båda  när jordens största ösregn drar in och liksom skapar nya arbetsuppgifter.

Plötsligt ska man tömma tälttaken från vatten. Parera så att vattenmängden Allan inte landar rakt ner i tårtan. Vi måste hitta en lösning för den penna som inte fungerar att skriva med på blöta papper och hindra att vårt resultat liksom suddas ut och försvinner från de papper som blir blötare och blötare, även under tak.

Sladdar och elektrisk utrustning ska fås i skydd och bildörrar ska stängas. Och helst vill man inte gå ut ur tältet. Det öser ner. Kaoset ger en extra dimension till den andra upplagan av loppet. Där första gänget har haft det torrskott plaskar andra gänget fram i pölar och lervälling. Och den där vilan mellan varven blir inte lika attraktiv. Kanske är det därför folk börjar bugga i målområdet, för att hålla värmen. Eller så är det dansbandsmusiken som förtrollar folk…

Men andra gängets löpare får inte bara ösregn. De får en underbar solnedgång också. I kombination med regnbåge. Något som får löparna att stanna till och fota, under de varv som fortfarande tillåter lite paus.

Med första gängets resultat som morot att slå, går sista gänget till attack.

Tjejerna behöver slå 17 fulla varv, plus ytterligare ett genomfört under 30 minuter (17+1).  Killarna har målet att slå 19+1.

Om det har varit risk att somna tidigare är nu spänningen på topp. Varven går fort och det knappt någon vila alls som bjuds.

Damsegraren i kvällsloppet står klart tidigt men hon väljer att fortsätta för att slå första tjej från morgonen. Och när även den utmaningen är fixad fortsätter hon sin fight mot grabbarna.

På det tjugonde varvet är det bara en kille som hinner i tid. Med tio sekunder till start syns pannlampan närma sig uppe på krönet. Han spurtar nerför slänten i takt med att jag räknar ner. Han öser över tävlingsområdet och passerar startlinjen med typ 0,01 sekunds marginal. Som segrare. Mot ett sista avslutande varv.  Och vi tidrapporterar övertid….

De återstående killarna kommer sida vid sida och slutar som tredelade tvåor, på 19+1.
Med samma antal varv som segrande tjej. Men hon var snabbare…

Får gåshud över prestationerna. Eller av det faktum att jag sovit tre timmar i natt.

Sjukt upplägg. Segt, rafflande och superspännande i ett. Värsta kinderegget.

Och där fick ni ett inlägg längre än ett helt frontyard-lopp. Ni får ta det i etapper. 3 meningar åt gången. Ni har 30 minuter på er för de första tre. Sen får ni öka…