Hur jag tänker när jag tänker på Helsingborg Marathon

Det är 45 dagar till Helsingborg marathon. Jag springer långpass på 1600 meter med gångvila insprängt. Hur tänker jag kring det?

Helsingborg marathon ligger mig supervarmt om hjärtat. Jag har sprungit varje år sedan starten och hade som plan att fortsätta så till det år jag fyller 70. I år skulle blivit nummer 6 i ordningen, om inte höften slagit bakut.

Jag skriver ”skulle blivit” för varenda vettig människa hade väl tänkt precis så. Marathonstart 2019 = ej möjlig. DNS som en enda stor ful bokstavskombination. Did not start.

Men någonstans vägrar jag ge upp. Jag smider plan B, C och D.

Kanske kan jag springa i sista led och umgås med de riktiga kämparna. Alternera slöjogg med gång?  Jag funderar på hur lång tid det tar att promenera 42 kilometer, och om man kan muta tävlingsledningen att inte dra några rep…? Gå i mål i solnedgången och hoppas Chocolatte glömt ta med sig målgångschokladen hem!

Eller om det kommer vara möjligt att springa en mil, stanna och fika en stund, springa en till och upprepa… eller om grodhopp kan vara ett alternativ? Det har ju aldrig gjort ont…

Jag funderar på om kundvagn är ett tillåtet hjälpmedel och undrar vem som i så fall skulle vara villig att putta den?

För till Helsingborg måste jag. På ett eller annat sätt.