Ett tänkbart scenario

Allt är klart. Nu väntar middag och en kort natts sömn. 03.00 ringer väckarklockan. Då de flesta normala människor sover som godast.

Hur morgondagen kommer att utveckla sig har jag ingen aning om. Mer än att jag kommer bli blöt. Som vanligt. Här är ett möjligt scenario:

Fredrik och jag håller ihop till Smågan, 9 km. För sällskapets skull, men i ärlighetens namn mest för att han ska kunna ta lite actionbilder när jag susar fram genom skogen, med den mörkgrå hotfulla himlen i bakgrunden. Allt för bloggen ni vet.

Efter avklarad photoshoot börjar terrängen och stigarna, för att liksom kulminera i stenighet och störighetsgrad på vägen mot Risberg (34 km). Då sticker han. Orienteraren. Fegisen tappar fart och ser startfältet glida förbi.

Fegisen tragglar vidare, i smyg längtandes efter asfalt… Och inte förrän efter Evertsberg (47 km) börjar hon äta sig ikapp. Meter för meter. Orienteraren börjar förmodligen märka av sin brist på monotona långpass någonstans efter Hökberg (62 km) och fegisen ser sin chans. Kopplar på traktormotorn och växlar upp. Passerar en efter en och självförtroendet växer. Så även smärtan i benen.

När två mil återstår börjar hon känna lukten av cappuccino och tittar på klockan. Finns det en rimlig chans tar hon den. Annars tuffar hon vidare i en fart som går långsammare och långsammare…

När hon ser målgången blir hon tårögd. Och önskar av hela sitt hjärta att orienteraren stod där och tog emot. Med en cappuccino, eller åtminstone en skvätt grädde. Men då skulle hon ju inte sprungit om honom. Det var tokigt tänkt. Men ingen kan tänka efter 62 km.

Istället är det hon som får ta emot honom. Men hon håller på att frysa ihjäl och får ta bussen till duscharna för ombyte. Och när hon står där och slösar upp hela Dalarnas samlade varmvattenreserv går han i mål. Utan något mottagande. Utan cappuccino. Utan skvätt grädde. Fast han hade nog hellre haft en öl ändå.

Äsch det blev ju en tragisk historia. Det blir nog bättre på riktigt.