BUS 2017 – race report

Det blev tolv varv. Femtio miles. Dryga åtta mil och därmed distansrekord. Det blev camping, fest, gungande broar och grädde. 
Ni som följt mig via Insta (@annanystedt) har lite koll på läget. Här kommer den långa versionen!

(För er som inte är insatta i begreppet Backyard Ultra så går tävlingen ut på att man springer ett varv på 6706 meter, med start varje hel timme, så länge man orkar. Den som är längst kvar i tävlingen vinner. De är förmodligen inte i mål än…)

30 minuter innan start är tältet rest och nummerlapparna uthämtade. Vi har en hel fotbollsplan till vårt förfogande och campingfeelingen är total. Jag går igång på att ha ett eget utrymme att återkomma till mellan varven. Base camp Kävlinge liksom. Vi taggar igång. Min egen skämsgräns är satt till 8 varv (53 km) och min definitiva maxgräns till 12 (80 km).

Första varvet går åt till att utforska banan. Se vad det är för ställe jag ska tillbringa hela min lördag på.

Efter bara ett hundratal meter reser sig en brant backe. En sån där ultrabacke som man faktiskt får gå i.  Det gör att man efter varje start bara behöver springa några stapplande steg innan man får promenera. Ju längre dagen går, ju mer uppskattar jag den detaljen.

Banan bjuder också på en galet instabil och gungande bro. Första varvet är vi minst tio pers som gungar i ofas över eländet och jag undrar lite stilla hur många varv den ska hålla, och om det känns mindre läskigt att springa ensam på bron. Det ska dröja till varv 11 innan jag får svaret…

Första 2-3 kilometerna får vi njuta av fantastiska stigar i skogen för att sedan komma ut på en raksträcka längs havet. Den luktar Trelleborg. Alla som någonsin satt sin fot i Trelleborg vet vad jag menar. Rakan är 1,5 km och som en riktig högoddsare har vi medvind varje varv. Hur gick det till?

Vid 4 km börjar ångesten inför 5 km-skylten som är starten på banans värsta trailäventyr. Säkert 500 meter över oklippt och knölig gräsmatta. Jag lär mig aldrig tycka om den biten. Men belöningen väntar när eländet är över! Belöningen stavas LENNY. Han huserar i första huset efter gräset och har dagen till ära fest. Han peppar, tjoar, bjuder på choklad och sprutar vattenslang. Och varje varv säger han glatt: ”Vi ses om en timme!” Och jag lovar. Varje gång. Och sen kan jag ju inte svika honom…

Efter Lennys pepp är motivationen alltid på topp. Då har man en kilometer till 6 km skylten, som Fredrik har satt som gräns för när jag ska dricka upp min medhavda sportdryck. Han är min energipolis och jag lyder. Även efter varv 5 då han klivit av…

När sportdrycken är på plats återstår favoritdelen av banan. Resan mot mål. Den går genom ett skogsparti där en stor sten, mycket ostrategiskt, råkar stå mitt på stigen. För att varna för stenen har en kartong med texten STEN satts upp ett par meter innan stenen. Problemet är att en klunga ultralöpare är lättroade och tycker det är jättespännande med en kartong som det står STEN på. Vi vänder oss om och pekar. Skrattar. Och nästan krockar med den riktiga stenen. Till efterföljande varv står varningskartongen närmare stenen!

Efter att stenen är passerad (och kartongen) är det bara glädje kvar. Känslan av att komma i mål. Lika grym varje varv. Och jag fick göra det 12 gånger:

Varv 1-5 springer jag med Fredrik och så länge han också springer är matsupporten i tältet mer begränsad. Vi lever rätt väl på mandelmassa och sportdryck. Jag har min rutin för hur mina tjugominuters pauser ska spenderas. Direkt från mål till bajamajan, via mattältet och in i base camp. Jag slösar inte onödigt mycket tid med att byta kläder utan ligger hellre ner en stund. Och uppdaterar instagram…

Vid mina bajamajabesök kan jag med all oönskvärd tydlighet följa deltagarnas magstatus. Någonstans efter varv 6 verkar det bli jobbigt hos många. Neråt. Något varv senare även uppåt. Enough said.

Min mage mår topp. Jag äter mycket mandelmassa och chips. Och min nya favoriträtt grädde med aprikoskräm ( i den ordningen!).  Att springa ultra är inget hälsoläger, och jag upptäcker smaksensationer jag bara kunnat drömma om. (Alltså Michelinkrogar i all ära men en riktigt nybakt Hönökaka med smör och stekt falukorv klockan tolv på natten, DET är grejer!)

Inför varje start är det glesare och glesare i startfållan. Och folk ansluter med kortast möjliga marginal. Med två minuter till start är det folktomt! Och det är någonstans då jag börjar knyta skorna. Gänget som peppar precis vid utfarten från fotbollsplanen blir gladare och gladare för varje varv.  Vi snackar lördag kväll i Trelleborg! Vi snackar fest. De skriker och hejar vilt. Har man hunnit såsa till det i sin vila är det nu man går igång för ett nytt varv. Jag hoppas de orkade hålla på hela natten, för de tappra som fortsatte springa.

Sista halvan av loppet utkristalliserar sig ett mönster. Först uppför första backen är två killar från Lindahls. Jag ligger efter och tjuvlyssnar. Har det gott. Någon annan springer om och jag hänger på. Några varv senare blir denna ”någon annan” jag. Det är när de börjar prata om sura uppstötningar. De tycker det ser lätt ut när jag studsar förbi. Och ja, det känns faktiskt lätt.

Min egentligen enda dipp har jag på varv nio som jag tycker är sjukt långtråkigt. 60 km sprungna. Kan banan i detalj. Och hittar inte rytmen. Efter målgång på varvet, tänker jag mig ETT varv till. Planen inför varv 10 att jag ska lägga mig längre bak i klungan och hitta lite sällskap. Har inte pratat med någon på länge och känner mig lite lonely. Inte så där att jag känner mig jättepratig men det kan vara skönt att snacka bort någon kilometer. Eller åtminstone ha några att tjuvlyssna på.  Kanske med ett mer rafflande samtalsämne än Lindahlsgrabbarna…

Min plan går dåligt. Gänget jag tjuvlyssnar på tvärstannar på rakan vid havet. Jag är ensam. Igen. Framför mig finns en kille men han är i horisonten. Bakom finns ingen. Men nu hittar jag rytmen. Flytet. Går in i en bubbla och njuter. Passerar killen, i den tunneluppgång som blir brantare och brantare för varje varv. Han går. Jag är först.

Någonstans på vägen till grästuvorna ropar en tant: DU ÄR FÖRSTA MAN!  Och där bytte jag kön. Tur att det fanns ett unisex-omklädningsrum hinner jag tänka innan mannen, åttioplus, utbrister: HÄRLIGT TJEJEN! DU RASTAR GRABBARNA!  Att grabbarna jag rastar säkert springer ett dygn längre än mig bryr han sig inte det minsta om!

Nu är det bara nerförsbacke. Två varv kvar. Två varv som jag kommer att springa helt ensam. Från det att jag passerar Lindahlskillarna då. Varv 11 är ren och skär lycka. Jag känner mig urstark. Och njuter av att återigen komma först in på fotbollsplanen för varvning. Tältcampet har glesnat, men folket på plats skriker och jublar.  Så här måste det kännas att vinna ett lopp. Gåshud på kroppen även om det inte alls är först som gäller i denna tävling. Jag skulle vilja känna känslan en gång till, och bestämmer mig för ett tolfte och sista varv.

Solnedgång över sydkusten får avsluta min dag. Det är magiskt i skogen, magiskt över vattnet. Jag ryser. När jag kommer till Lenny är han inte där. Men det finns andra som hejar och peppar. Dock ingen som säger ”vi ses om en timme!”. Och det glädjer mig. För jag hade inte velat göra honom besviken.

Nu får jag istället träffa Lenny i målgång. Med medaljen om halsen får jag en kram. Och så bestämmer vi att vi ska ses nästa år. En gång i timmen.

Jag är så lycklig när jag passerar målportalen. Speedad om man så vill. Går igång på den konstigaste musik ur högtalarna. Får frågan om jag ska fortsätta men tackar nej. Kroppen hade orkat. Min bästa maskin. Jag har inte ont någonstans. Humöret är på topp. Men jag vill sluta här. Innan det blir tråkigt. Innan jag får ont. Jag vill minnas denna dag i ett stort rosa fluffigt moln. Jag slutar. Och är nöjd med mitt beslut!