Kära cykel,
Vi brukade ha det bra ihop. Göra saker. Njuta av sommaren. Men det känns som vår kärlek tagit slut. Jag längtar inte efter dig längre. Jag blir trött när jag tänker på dig och du väcker inga fjärilar i min mage.
Alla andra pratar cykling nu. Tillbringar tid tillsammans runt en stor sjö. Talar om frihet och vind i håret. Jag känner inget sånt med dig. Jag tänker mer i banor av långtråkigt. Vi har liksom tappat det.
Jag tror vi behöver en paus. Fast vid närmare eftertanke är paus är allt vi har. Har bara umgåtts en enda gång i år. Det är kanske det som är felet, men om du ursäktar lockar mina löparskor mycket mer.
De ger mig pirret i magen som du inte lyckas med. De får mig att känna mig stark och uthållig. När vi umgås en hel dag blir jag så där härligt trött, lycklig och pepp på livet. Med dig känner jag mig bara gammal, trött och orkeslös.
Jag gör lite slut. Så där tillfälligt i alla fall. Vill du se mitt sällskap snart igen är det säkrast att locka med tomatpaj. Eller förse mig med valfri löparskada. Du blir mer poppis om du väljer det förstnämnda…
6 Kommentarer
Mia
12 juni, 2017 kl 21:44Jag har aldrig blivit riktigt go vän med någon cykel. Men allt har ju liksom sin tid. Det tror jag din springare förstår!
Anna
14 juni, 2017 kl 20:40Stackar cykeln får leva med att vara second bäst. Att duga när löpningen gör ont. Att bli övergiven när löpningen fungerar. Stackars stackars cykel!
Gert
14 juni, 2017 kl 08:54Jag tror cykeln saknar dig Anna. :)
Anna
14 juni, 2017 kl 20:41Vi har en dejt nästa onsdag. Så får jag se om jag börjar tycka om den igen :)
Ida (Träningsblogga)
14 juni, 2017 kl 09:08Själv har jag aldrig riktigt förstått varför man skulle vilja cykla när man kan springa :D
Anna
14 juni, 2017 kl 20:42Inte jag heller. Men vänta tills du får löparknä. Då förstår du… :)