Presstopp! Vänsterbenet har gett upp!

Tjena. Vänsterbenet här!

Ville bara skriva för att berätta att jag ger upp. Gör slut och lägger ner. Du är envisare än jag. Du vinner.

Jag ska erkänna en sak. Jag började bråka för att jag ville vila lite. Ligga på stranden som andra ben. Chilla och pilla tår i sanden. Med dig som chef fick jag bara jobba. När de vanliga människorna tog tåget till Malmö envisades du med att springa. Eller du och du, det var ju JAG som sprang. Du liksom bara bossade och gav order. Under sommaren tog jag dig till lunchställen, utomhusloppisar, badutflykter och svärföräldrar. När alla andra ben satt och dinglade på uteservering. Jag var avis. Satte ner foten. Och började bråka.

Men det hjälpte inte. För inte hamnade jag på stranden som jag ville. Jag hamnade i en body pump-sal. Eller på en spinningcykel. Ju mer jag bråkade desto mer kreativ blev du. Och strandhäng ingick inte i din kreativitet.

Nu har jag bråkat i 3.5 månad och helt ärligt, stranden lockar inte så här års. Inte uteserveringarna heller. Jag kan liksom lika bra springa. Med det sagt: jag kapitulerar. Du vann. Du är det envisaste jag vet. Nu kör vi chefen! Mot Ultravasan 2017.