Lättsmickrad

Fredrik är i Stockholm och tog sig på överbliven tid till Ursvik för att springa. Det resulterade tydligen i trötta ben för plötsligt plingar det till i messenger:

Det mannen vet hur man smickras. Känner mig stark som ett troll och redo att anmäla mig till vilket äventyr som helst. Ja till och med Ultravasan 90 k.  Men helt uppenbarligen får jag inte sällskap, för i den fortsatta konversationen tackar han vänligen men bestämt nej.

Men han har kickat igång tankar i mitt huvud som jag inte riktigt kan bli av med. Inte ens när jag känner mitt onda vänsterben blir jag av med dem. Dalarna i augusti liksom. Hur fel kan det bli?

Läser igenom min race report från Ursvik men inte ens den skrämmer mig. Snälla doktorn, gör mig frisk. I benet OCH i huvudet…