Ursvik Ultra – race report

Jag har gjort det sjukaste sjuka. Jag är i mål men färdig för slakt. Hela kroppen gör ont, fötterna blöder och jag är så trött att jag inte kan sova. Men jag gjorde det. Varv efter varv efter varv. 75 aptunga kilometer som fick Lidingöloppet att framstå som en walk in the park. En jogg på E4:an. Men vi tar det från början…

10168095_835636603117485_6751055988113218121_n

Lämnar hotellet strax efter kl 23 – efter dryga timmens sömn. I foajén möter vi partypinglor i högklackat som också är redo för en lång natt och ont i fötterna. Känner mig så där härligt galen i min löpmundering och undrar vad de tänker…

Hämtar nummerlappen och gör mig redo för varv 1. Första varvet ska jag springa själv utan pacer/hare/draghjälp/sällskap. Det regnar lite lätt men det känns mest skönt. Startskottet går.

Varv 1. 0-15 km.
Hittar ett gäng löpare med behaglig fart. Folk snicksnackar lite men jag är för trött. Ser första varvet som en förlängning av min skönhetssömn och lullar på i min egen värld. Andningen är lugn och kontrollerad och det gör inte ont någonstans. Mer än i tummarna som fått kramp av att bära mina vätskeflaskor! Förundras över banan med alla dess hinder. Avsnitt med decimeterdjup lera som är helt omöjliga att ta sig förbi torrskodd. Backar branta som värsta Mount Everest där löpning bara är att glömma. Man får se det som en promenerande vadstretch. Utöver lera och backar helt sjukt mycket rötter. På första varvet funkar det…

Varv 2. 16-30 km
Byter ut vattenflaskorna mot vätskerygga, det klokaste beslutet på hela loppet. Nu får tummarna vila! Fredrik springer med mig andra varvet och vi tar det extremt lugnt. Framför oss har vi en herre i orange skiddräkt som fiser okontrollerat. Det sprakar hej vilt och när lukten blir för besvärande efter ca 10 km ser vi oss tvungna att köra om… Strax innan mål inser jag att jag tappat min sportident-pinne. Den som registrerar min tid och som kostar typ 500 kr att ersätta. Jag skiter i pengarna men får lite panik över tanken att jag kanske sprungit allt förgäves…

Varv 3. 31-45 km.
Får en ny sportident-pinne vid varvningen och möter upp med Björn som erbjudit sig att springa tredje varvet med mig. Björn är en sann ultraräv som tycker det helt normalt att släpa omkring på trötta människor mitt i natten. En bit in på varvet börjar knäna protestera. Löparknäfeeling på båda benen. Speciellt i nerförsbackarna som är tekniskt knixiga och väldigt branta. Lovar mig själv en lång stretchpaus vid varvning. Biter ihop och härdar ut. Varv nummer tre är det mentalt jobbigaste då jag är rädd för smärtan i knäna. Förstår inte hur jag ska ta mig runt två varv till…

10154302_10152085894867075_3974224078526872205_n

Varv 4. 46-60 km.
Här hade jag kunnat sluta. Jag var liksom från början inställd på att 45 km är enough och att det var helt OK att sluta här. Men Björn har peppat mig och ingjutit mig självförtroende. Jag kan nog fixa det här. Stretchar lite och ger mig av på fjärde varvet, som Björn plötsligt beslutar sig för att hänga med på. Sällskap tackar man inte nej till. Även om jag inte pratar så värst mycket… Smärtan i knäna släpper och höfterna tar över som dagens ONT. Musklerna lyder inte och jag snubblar omkring som ett fyllo efter en blöt kväll. Det är ett under att jag aldrig tar mark, och Björn har nog sin lördagsunderhållning fixad.

Varv 5. 61-75 km.
Här stannar liksom tiden. Varje kilometer känns som ett år. Vid 61 km firar jag personlängsta men i övrigt finns inte mycket att fira. Fredrik springer bredvid och försöker peppa. Jag är nog mest tyst. Utom när jag svär över rötterna och ber någon komma och eliminera ler-skiten från jordens yta. Det känns som vi springer saktare än vi går och backarna blir bara brantare och brantare för varje varv. När 3 km återstår går jag bara på vilja. Viljan att få registrera sportident-pinnen en sista gång och äntligen stanna maskineriet.

Hinner till hotellfrukosten med fem minuters marginal. Klampar in med lera upp till knäna och roffar åt mig en filtallrik. Nöjd över vad jag presterat och nöjd över min fjärdeplats. Av åtta startande tjejer var det bara fyra som tog sig i mål. Man kan säga att jag alltså kom sist. Men de som bröt kom ju faktiskt ännu mera sist.

Tänker att jag ska fira. Shoppa loss på min shoppingstege. Men inser att en bergslöpningsweekend i Norge är det absolut sista jag vill ha. Förhandlar bort den mot ett par solglasögon och en klocka. Så jag vet hur länge jag ligger i solstolen. För just nu känns träning VÄLDIGT långt borta…

38 Kommentarer

  • Svara
    Snorkkis
    6 april, 2014 kl 13:03

    Grymt jobbat ju! Grattis!

  • Svara
    Sarah
    6 april, 2014 kl 13:34

    Jag som skulle locka medkull långlöpning i påsk….

    Sjukt bra jobbat!!

    • Svara
      Anna
      6 april, 2014 kl 13:43

      Påsk är ju jättelångt bort… I alla fall påsk 2015! :)

      • Svara
        Sarah
        6 april, 2014 kl 13:56

        Nu snackar vi 2014. Ett minst sagt äggande projekt!

        • Svara
          Anna
          6 april, 2014 kl 14:08

          Låter spännande. Och jag glömmer fort. Ser framemot att höra om ditt äggande projekt!

  • Svara
    Caroline
    6 april, 2014 kl 13:48

    Men du klarade det o du gjorde det så bra, alla 75 km bara för du e du o du e bara BÄST! Kram

  • Svara
    Tina Jensen
    6 april, 2014 kl 14:03

    Tjoho heja dig och njut nu av bedriften men mest utav shoppingen :-)

  • Svara
    Heidi
    6 april, 2014 kl 14:09

    Grattis! Imponerande prestation! :)

  • Svara
    traningsgladje
    6 april, 2014 kl 14:14

    så himla mycket grattis! du är som gjord för detta! nu har du tränat på backarna inför norge. :)

  • Svara
    annamarkelin
    6 april, 2014 kl 14:42

    Ojojoj, vilken grej Anna!! Grattis till en otrolig prestation, heja pannbenet!!

  • Svara
    Emma
    6 april, 2014 kl 14:42

    75 km terräng – stort grattis Anna! Vilken insats!
    ”Man springer med huvudet” som min spinning motionär, tillika svensk rekordhållare i antalet springa maror, brukar säga;)!

  • Svara
    Andreas
    6 april, 2014 kl 14:50

    Du kom först mot dig själv. Allt annat kvittar. Grymt jobbat! Inspirerande!

  • Svara
    Håkan
    6 april, 2014 kl 15:04

    Grym granne vi har. Mäkta imponerad. Viktorias kommentar ”hon är ju såååå cool”

    • Svara
      Anna
      7 april, 2014 kl 07:57

      Haha! Jag lyckades nästan imponera på min egen dotter också, och det är sannerligen inte var dag :)

  • Svara
    olof
    6 april, 2014 kl 15:05

    Grym insats.

  • Svara
    Annika - strongday.se
    6 april, 2014 kl 15:23

    Ojojoj vilken fantastisk prestation! Stort grattis!! Jag sprang 1 varv av Ursvik Extreme i somras och jag gör aldrig mer om det! :) Mkt imponerande!

    • Svara
      Anna
      7 april, 2014 kl 07:58

      Nej det var inga nådiga varv. Jag håller mig nog också borta ett tag…

  • Svara
    Nina
    6 april, 2014 kl 16:37

    Grymma Anna! Grattis och massor av yeyyyyyy!
    Njut, vila och var mäkta stolt nu ♥

  • Svara
    Rund är också en form!
    6 april, 2014 kl 16:50

    Wow! Grymma, grymma du!!!! :-D
    Stort grattis, Anna! Vilket pannben och vilken prestation! *mega-impad*

  • Svara
    Lotta
    6 april, 2014 kl 17:26

    Wow!!! Heja dig, det är ju helt grymt!

  • Svara
    Mari
    6 april, 2014 kl 18:27

    Men jäklar! Vilken natt….. vilken tjej =) Jag är mäkta imponerad.

  • Svara
    Kicki
    6 april, 2014 kl 19:39

    Grymt bra jobbat!!!

  • Svara
    Saras Träningsblogg
    6 april, 2014 kl 19:50

    Shiiit! Galetbra jobbat!! Imponerad! ! Grattis

  • Svara
    Löpning & livet
    6 april, 2014 kl 20:21

    Usch vad jobbigt det låter! :) Men stort grattis till enorm prestation!!

  • Svara
    anneliten
    6 april, 2014 kl 21:30

    Anna, det var så underbart att läsa detta! Jag får tårar i ögonen. Du är så bra! Både på att ta dig ann tuffa löpar-utmaningar och på att förmedla upplevelsen i ord.

  • Svara
    Ingmarie
    7 april, 2014 kl 01:53

    Jag är STUM av beundran! Shit vad du är bäst Anna! GRATTIS!

  • Svara
    Ingmarie
    7 april, 2014 kl 01:54

    Och tack för en fantastisk berättelse! :-)

  • Svara
    Nyfikna Johanna
    7 april, 2014 kl 06:37

    Milde himmel! Du är helt fantastisk! Grymt bra jobbat!
    Ditt sätt att beskriva utmaningen på gör att jag också vill börja med Ultra (men om några år, först ska jag börja springa lite mer än bara en mil lite här och där).

  • Svara
    Emma
    7 april, 2014 kl 08:26

    Vilken prestation! Stort grattis!

  • Svara
    Katarina
    7 april, 2014 kl 08:46

    Imponerande! Stort grattis! :-)

  • Svara
    Lisa
    7 april, 2014 kl 09:02

    Häftigt! Stort grattis! :)

  • Svara
    Gert
    7 april, 2014 kl 09:26

    Stort GRATTIS. :) Hoppas fötterna är bätttre nu.Hoppas du får behålla naglarna. :)

  • Svara
    Daniel
    7 april, 2014 kl 10:50

    Imponerande, Grattis !

  • Svara
    Mirja
    8 april, 2014 kl 07:28

    Jag ska tänke på det här när jag springer min först halvmara och tycker att det är lite tungt. Grymt inspirerande!

  • Svara
    Marre
    8 april, 2014 kl 10:19

    Men shit pommes frites! Du är gaaaaalen och min idol. Heja dig!

  • Svara
    Jennie L
    8 april, 2014 kl 16:36

    Respekt!! Är så grymt imponerad – du är grym! :)

  • Svara
    Joachim Berggren
    3 maj, 2014 kl 12:46

    Kul läsning! Jag genomförde också loppet men på ett annorlunda sätt (http://jagstupar.blogspot.se/2014/04/jag-tog-mig-till-start-i-ursvik-ultra.html). Jag hittade en pinne under varvet så jag hoppas att det var din och att du slapp betala 500 kr.

    • Svara
      Anna
      3 maj, 2014 kl 22:11

      Har inte fått någon räkning på pinnen så förhoppningsvis räddade du mig :) tack tack för det!

    Kommentera