Tävlingspremiär

När mina barn är rädda för att komma sist i ett lopp brukar jag undra varför de bryr sig. Sen försöker jag peppa dem med att det viktigaste är att ha roligt och inte vilken placering man får.
När jag springer min första orienteringstävling är jag livrädd. Livrädd för att komma sist…

13397011_10153499230941010_1811952585_o

Jag startar med ångesten ALLAN över att hamna längst ner i resultatlistan…  eller kanske är jag ännu mera rädd för att inte hamna på listan alls, utan ensam och övergiven långt utanför kartan, kramandes ett träd!

Jag har klätt mig helt regelvidrigt. Inga nylonbrallor utan vanliga långa Craft-tights. Strumporna är för korta och en strimma hud är farligt bar vid ankeln. På tröjan står det ”mitt hjärta slår för Helsingborg marathon”. Så fel. Men jag valde med omsorg. Inget rosa. Ifall jag skulle behöva kissa i skogen bland miljoner orienterare. Då är rosa bara FÖR okamouflerat…

Tävlingen går ut på att ta så många kontroller som möjligt på en timme. Varje kontroll ger 3 poäng. Och kommer man sent till målet är det en poängs avdrag per påbörjad minut.

Helt wild and crazy springer jag rakt på alla de kontroller jag ger mig i kast med, och chockerar både mig själv och Fredrik (som springer bakom som skugga och support in case of emergency). Däremot går det inte fort. Jag kan nämligen inte springa och kolla kartan samtidigt, där går liksom gränsen för min simultankapacitet. Springa. Pausa. Titta. Springa.

Innan min sista tänkta kontroll går skosnöret upp. Stannar och knyter. Med en sportident-pinne på fingret tar proceduren minst dubbla tiden. Den är bara SÅ i vägen. Lyckligt ovetande är jag om att dessa 18 sekunder kommer att vara precis de 18 sekunder jag drar över tiden med, och som kostar mig ett snajsigt poäng. Det hjälper inte ens med snyggaste spurten i mannaminne!

Och resultatlistan… den har jag inte vågat titta på!

13 Kommentarer

  • Svara
    Ida Aspviken
    8 juni, 2016 kl 15:43

    Alltså orientering! Mitt största ångestidrottsminne från högstadiet. Gulp!

    • Svara
      Anna
      9 juni, 2016 kl 09:10

      Jag glömmer aldrig en gång när jag sprang så mycket vilse att jag fick gå in på VOLVO och fråga om vägen hem. Och Volvo ligger inte i skogen…. Ljuva högstadieminnen!

  • Svara
    Andreas
    8 juni, 2016 kl 19:31

    Hörde på maratonpodden att man ska ta med en pocketbok till löpbandet om man vill träna på att läsa när man springer ??

    • Svara
      Anna
      9 juni, 2016 kl 09:10

      Är inte löpband nog farliga som de är? Med en pocketbok ökar ju riskerna med tvåhundra procent att flyga av :)

  • Svara
    Peter
    8 juni, 2016 kl 20:34

    det viktigaste är att ha roligt, och det verkar du ha haft. Tights går också bra, det är långt ifrån alla som har nylonbrallor. Fast, Fredrik han sportar en snygg, modernare orienterar-look med knäkorta nylonbrallor och färgade strumpor :)

    • Svara
      Fredrik
      8 juni, 2016 kl 22:00

      Det där knäkorta nylonbrallorna är så sjukt sköna att springa i. Önskar att löparvärlden skulle bli lite modern den med ;-)

    • Svara
      Anna
      9 juni, 2016 kl 09:13

      Känns bättre med tights, men det är ju lite varmt… kan verkligen förstå vitsen med de där nylonbrallorna men de skulle få mig att känna mig som Emil i Lönneberga…. Färgade strumpor älskar jag däremot :)

  • Svara
    Ingmarie
    8 juni, 2016 kl 20:46

    Åh vad roligt! Jag tycker det är lite ”skönt” att fp vara ”sämst”. :-) Ingen press och inga krav mer än att klara ”snöret”. :-O Är övertygad om att du var lååååångt från sist!

    • Svara
      Anna
      9 juni, 2016 kl 09:14

      Ja det är sant. Så länge jag slipper se resultatlistan spelar det ingen roll att jag är sist :) Fast helst inte så sist att de behöver gå skallgång….

  • Svara
    Erika - Löpningen & Jag
    9 juni, 2016 kl 12:35

    Att vara rädd för att komma sist och ändå starta är coolt och modigt!! Heja Anna!

  • Svara
    Märta
    14 juni, 2016 kl 18:04

    Jag kan inte heller springa och titt apå kartan samtidigt. Inte ens gå och titta på kartan. En sak i taget! :-)

    • Svara
      Anna
      15 juni, 2016 kl 08:46

      Men eller hur??! Vem har sagt att tjejer kan göra flera saker samtidigt??? Det gäller i alla fall inte mig…

      • Svara
        Märta
        15 juni, 2016 kl 13:16

        Nej verkligen inte, det är HELT omöjligt.

    Kommentera