Vad är det med löpning?

När jag tvångsvilar hälsenan får man vara kreativ och hitta andra lösningar. Igår blev det utomhus-tabata i trevligt sällskap.

Fil-2015-12-01-13-27-45.png

Vi kör 5 tabata-intervaller och mellan varje intervall springer övriga gänget en runda i skogen. Förnuftigast i stan varvar jag promenad med utfallssteg och inslag av spontanburpees utan hopp. Gott så.

Men när de andra springer förbi mig spritter det till i hjärtat. Jag vill också springa. Det kan svida hur härligt som helst i mitt ben, så där mitt i utfallssteget, men när jag hör deras andning längtar jag efter den där andra tröttheten. Löptröttman.

Vad är det med löpning som gör så här med mig? Som liksom får hela kroppen att längta. Är det andfåddheten, studsen under fötterna, känslan av att flyga… Jag blir inte klok. Vet bara att jag saknar det. Efter tre dagar.

Slutdeppat för den här gången. Nu gräver jag ner mig i senaste versionen av startlista. Uppdaterad någon gång kring ettsnåret i natt…..

9 Kommentarer

  • Svara
    Mari
    2 mars, 2016 kl 15:14

    Mm, den där löpningen alltså. Den förtrollar oss/mig… :) Hoppas hälsenan blir bra snart.

  • Svara
    Lina
    2 mars, 2016 kl 19:51

    Har inte sprungit sen första advent, toklängtar jag också. :) hoppas hälsenan din ger med sig snart! Krya!

    • Svara
      Anna
      3 mars, 2016 kl 11:04

      ÅÅåå det är ju en evighet. Förstår att du längtar! Snart är det din tur, har du köpt joggingvagn? :)

  • Svara
    Rund är också en form!
    2 mars, 2016 kl 20:50

    I hear you…! Deppar också och längtar ihjääääl mig efter löpningen!

    • Svara
      Anna
      3 mars, 2016 kl 11:05

      Kryapådigpepp. Förstår att du längtar ihjäl dig!

  • Svara
    anneliten
    3 mars, 2016 kl 08:10

    Prova att gå upp 8 kilo. Det är inte lika skönt att springa då ;-) Eller gör inte det – jag skojar. Men för mig är känslan en helt anan just nu. Jag tycker fortfarande det är skönt att springa, men gör det helst i skogen där jag inte upplever på samma sätt hur långsamt det går. Rötter och stenar har ju alltid varit ivägen och det har alltid gått ganska långsamt och o-lätt. Känslan av att flyga fram har jag inte haft på tre år. Men tack för att du påminner mig – det ger mig en morot.

    • Svara
      Anna
      3 mars, 2016 kl 11:06

      Hoppas du får möjlighet att flyga igen nu när du trappat ner medicinerna. Men skogen är inte fel heller. Långsamt kan också vara gott!

  • Svara
    bureborn
    3 mars, 2016 kl 08:14

    Ja vad ÅR det med löpning?! Jag har också funderat på det där med att ingen annan träningsform ger samma härliga känsla. För mig funkar längdskidåkning nästan lika bra, men bara nästan. Frihetskänslan saknas. Kanske beror det på behovet av spår.
    Håller tummarna för att hälsenorna snabbt slutar gnälla!

    • Svara
      Anna
      3 mars, 2016 kl 11:08

      Längdskidor borde delvis kunna ge samma känsla. Fast jag känner mig lite fast i mina bindningar. Jag kan inte bara skutta runt hur jag vill. Det är något långt på mina fötter som riskerar att fälla mig vilken sekund som helst. Men är man bättre rent tekniskt än vad jag är så borde det ändå kunna vara nästan jämförbart…fast bara nästan:)

    Kommentera