Varför jag springer?

Jag älskar att hitta lösningar och göra roligt av tråkigt. Dottern skulle på orienteringsläger i helgen.  På Österlen, nio mil hemifrån. Att köra 18 mil t/r för att lämna idag och lika långt för att hämta i morgon är själva definitionen av tråkigt.

Så vi bokade in hos på Drakamöllans gårdshotell för att slippa köra hem igen. Utnyttjade den lediga dagen till sånt vi gillar allra mest: springa, äta god mat, bo på hotell och äta semla…

Skåneleden från Hörröd tar oss genom den plumsigaste snö och hela tiden nästan önskar jag att jag ska ramla. Det ser liksom så mjukt ut. Som att landa i bomull. Planen är 34 km med lunchdepå i Brösarp. Fast med en hel disk med semlor blir det inte bara lunch utan även semmelpremiär.  Att springa på lunch OCH semla är inget att rekommendera. Det tar minst 5 km innan magen gungar med i löptakten. Innan dess står den mest rakt ut och motarbetar benens rörelser i en helt galen icke-harmoni. Dessutom är det konstigt att rapa en kombination av räka och mandelmassa…

Vid 30 km vill jag ta paus för huvudstående. Står på alla fyra med underarmarna i marken. Händerna knäppta framför mig. Precis när jag ska skicka upp benen blir vi passerade av en man som ser MYCKET fundersam ut. Som om jag ligger och ber.  Eller så tycker han bara min Hello Kitty-buff var osedvanligt fin, vad vet jag.

Småkalla efter en halvdag utomhus i många minusgrader tinar vi sedan upp framför brasan på gårdshotellet. En trerätters på det och dagen är fulländad.

Om jag någon gång undrar varför jag springer så är det just för detta. För att orka äventyra, upptäcka och njuta av naturen när den är som bäst. Det här är liksom belöningen för alla de där rundorna som kallas löparvardag. De där rundorna på cykelvägar i motvind… Och den belöningen är SÅ värd!

Att någon sedan tror att jag springer i minus tio för att ”visa upp mig” är faktiskt mest sorgligt. Idag mötte vi bara ett par kor och någon gris. De verkade inte minsta imponerade…