Backintervaller är en av de intervallformer som jag är någorlunda kompis med. Man ser liksom slutet. Igår harvade jag mig upp med cykeln och idag blev det löparskorna som fick bära mig.
Nio vändor upp för backen till Dagstorp kyrka och när jag når Pärleporten efter den sista känner jag mig nästan redo att äntra himmelriket. Tassar nerför backen och återuppstår någonstans längs vägen. Får ny energi. Tänker på Amanda och hur mycket jag kommer att sakna henne. Det känns bättre när jag ökar farten. Benen matar mig fram. Det känns tamejtusan som sommar dessutom.
Tuffar fram genom fälten. Känner mig ledsen och glad på samma gång. Ledsen över det avsked som väntar, glad för att jag förärats med världens finaste barn. Glad för att jag kan springa och glad över att känna pulsen och andningen. Att känna livet i mig, som Madicken skulle ha sagt.
4 Kommentarer
Malin
31 juli, 2015 kl 07:30Tänk nu har du ju världen chans att åka till USA! Då har hon ju dessutom hunnit kolla in de bästa kaffeställena och restaurangerna :)
Anna
31 juli, 2015 kl 11:02Hade gärna åkt redan idag :) Problemet är att de inte vill att man kommer, då det ofta blir så stora hemlängtanbekymmer om man gör det… så jag får snällt hålla mig hemma. Typiskt synd på kaffet ju :)
Träningsblogga-Ida
31 juli, 2015 kl 09:35Huvva, det är så jobbigt med avsked.
Mår alltid illa när jag åker från mina föräldrar i Luleå till Göteborg (och då är jag 31, vi bor alla i Sverige och jag har inte bott i Luleå på nästan 10 år så jag borde ju vara van).
Det är ju gott att löpning kan lindra något i alla fall!
Anna
31 juli, 2015 kl 11:03ja det är helt galet. Man vänjer sig nog aldrig :(