Race report: Borrowdale Trail Run 21 k

Borrowdale Trail Run, 21k – förmodligen det vackraste lopp jag sprungit!

Jag fick startplatsen i julklapp av Fredrik och tanken var att vi skulle genomföra loppet tillsammans. Att springa och njuta av naturen. Och stanna för fotografering om Kodak moments skulle uppstå. Vilket de gjorde mest hela tiden. Men när han vill att jag tar av skorna för att fota dem, är gränsen nådd. Sånt gör man inte på lopp!

Man skulle kunna frestas att tro att det kommer att bli en ganska soft historia då min löpform är bättre än cyklistens. Och på asfalt hade det säkerligen blivit så. I terrängen ligger jag dock i lä. Cykling verkar göra underverk för bergslöpning…

 

Första 7 km är plana skogsstigar längs sjön Derwent Water. Utsikten är helt fantastisk och löpningen flyter. Känner mig lycklig som får möjlighet att se sånna här platser.

Därefter börjar det. Första backen är ca 140 höjdmeter och lutningen snittar 10%. Vi försöker springa men bitvis är det helt omöjligt. Jag får information att jag ligger tredje tjej men blir strax därefter omsprungen när vi stannar för en photo shoot på toppen. Underlaget på vägen ner är trixigt och tjejen i fråga är tekniskt grym. Hon försvinner i fjärran när jag stapplande och bredbent tar mig ner…

 

Hon har trettio sekunder tillgodo när vi kommer ner på plan mark och jag bestämmer mig för att inte ge mig så lätt. Tar in på henne och när vi når den andra backen är jag ikapp. Backen är 300 höjdmeter och stundtals plågsamt brant. Någonstans på mitten GÅR jag förbi henne, medan vaderna skriker.

Hon ser tröttare ut än jag känner mig och så fort det blir springbart lämnar vi henne ordentligt bakom. Stånkar oss upp på toppen och laddar mentalt för nervägen. Nerför är så mycket värre än uppför!

Fredrik rullar ner för backen och hade typ hunnit åka och fika innan jag kommit ner. Som den fegis jag är riskar jag inget. Bambi is back och bakom mig har min konkurrent om tredje platsen tagit in. Hon passerar. Jag svär. Och tänker ”vänta du bara, jag tar dig på sista flacka 7 km”.

Problemet är att de sista 7 km inte bara är flacka. De är också galet steniga. Teknisk terräng igen och jag är förlorad. Inte förrän 2 km återstår blir det lättrullat och jag lägger in min sista växel. Tar in men det räcker inte. Hon är 40 sekunder före i mål och kniper tredjeplatsen.

Men. Vi tävlar inte i samma klass. Hon är ung och jag är tant. Och i tantklassen går jag segrande i mål. Tänk att det finns fördelar med att inte vara ung och vacker!

Vad Fredrik anbelangar hade han vunnit över mig idag. Hans mod i nerförsbackarna hade gett honom familjesegern. Å andra sidan dog han nästan när jag vevade igång maskineriet sista 2 kilometerna. Dessutom kommer han inte att kunna gå i morgon. Cykelmuskler må vara starka men så värst löptåliga är de inte!