Alltså det finns ingen logik. Jag sprang ett marathon för tre dagar sen. På stenhård betong och asfalt. Jag är trött och jetlaggad. Hade jag fått välja själv hade jag yogat idag. Eller pillat naveln. Men jag var bokad för företagslöpning och sånt kan man ju inte bara ställa in. Hade ågren hela morgonen. Tänkte mig stela ben och ömma fötter. Tunga stockar att springa på.
Jag hade fel. Benen var fjäderlätta. Vågade ändå inte trycka på fullt i intervallerna men slöjoggade inte helt heller. Studsiga glada ben. Gladare än på länge! Ska man verkligen behöva springa ett marathon i New York för att få sånna ben? I så fall gör jag det gärna igen…
7 Kommentarer
Ingmarie
5 november, 2014 kl 20:28Be careful!!!!!
Anna
5 november, 2014 kl 21:00Jag veeet. Jag blir alltid skadad när det känns för bra :) Har löpvila ett tag, med undantag för lite jobbspring. Better safe than sorry!
Ingmarie
6 november, 2014 kl 18:50Ja kroppen luras bara just nu. ;-)
Kari
5 november, 2014 kl 20:40Superkompensation, kanske?
Richard (rundtramp.se)
5 november, 2014 kl 23:00Jag tror du går på de kvarvarande publikvrålsångorna från New York :)
Maria
6 november, 2014 kl 08:00Dagsformen går nästan aldrig att förutsäga:) Efter en natt med nästan noll sömn, stela och trötta ben och första-snö-vädret så var dagens morronrunda inte så motiverande. Men se det gick hur bra som helst trots ständig motvind och dyngsura fötter:) man blir ständigt förvånad
Mia
6 november, 2014 kl 12:54Haha.. Kopplingen till mitt inlägg är stor :) Men ingen NYC-asfalt i mina ben igår. Snarare en dödens dag på jobbet…