Har grubblat en del på Axa Fjällmaraton. Om det verkligen var min grej. Jag fick liksom inte den där lyckokänslan efteråt. Den där som man lever på i flera veckor. Försöker komma på varför.
Bansträckningen var fantastiskt vacker och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller arrangemanget. Men det är nog den där känslan av att inte själv ha styrt mitt lopp. Att ha tvingats att gå fast inte kroppen ville gå. Jag var inställd på promenader men förutsatte att jag själv (eller Fredrik) skulle välja när det var dags. När backarna var övermäktiga och det inte fanns andra alternativ. När benen var trötta eller gjorde ont. Då hade det känts bra att gå. Att börja gå efter någon kilometer när hela kroppen är taggad på att starta äventyret, det är bara stressande och frustrerande.
Jag älskar äventyrslöpning som detta men tror det hade gjort sig precis lika bra i mindre skala. Utan ormen av människor som sakta slingrade sig fram genom banan och satte hastigheten för alla som låg bakom. Jag hade velat känna mig trött i depåerna. Slängt mig handlöst i gräset och tittat på utsikten. Hämtat kraft och tuffat vidare. Jag hade velat krypa över mållinjen, utmattad och stolt. Vetat att jag gjort mitt bästa.
Det var inte sista gången jag sprang i fjällen. Men det är osäkert om jag gör det i denna form.
12 Kommentarer
anneliten
11 augusti, 2014 kl 06:50Kanske arrangören bör ta till sig och ha fler startgrupper?
Anna
11 augusti, 2014 kl 11:03Hoppas hoppas! För jag hade velat göra det igen…
Cecilia
11 augusti, 2014 kl 07:06Jag startade för långt bak, men gick om en hel del i början. Korven blev inte så farligt lång då. Kanske 3 km. Hade inga problem under resten av loppet av att andra sinkade mig. Tvärt om upplevde jag en stor gemenskap där de flesta släppte förbi snabbare löpare utan att behöva springa runt. Däremot kände jag som ensamlöpare att springa ensam är ännu häftigare. Jag kände inte heller endorfinerna komma direkt, men de började smyga sig på ett dygn senare, när jag fått distans. Var inte riktigt nöjd med tiden, så jag behövde smälta loppet lite:).
uppochhoppa
11 augusti, 2014 kl 07:08Va? Får man/kan man inte springa i sin egen fart? Beskriv!
Anna
11 augusti, 2014 kl 11:11Vi startade ganska långt bak och hamnade redan efter någon kilometer mitt i en låååång orm av människor som gick. Det var en smal stig utan möjlighet att köra om. Mycket lera och bäck-överfarter stoppade ormen som stundtals gick extremt långsamt. Först vid 8 km kom vi ut på berget och kunde börja springa lite. Jag hade ingen målsättning om tid utan såg loppet som en söndagsutflykt, men det är ändå lite antiklimax att behöva gå när man inte vill eller behöver.
Vissa uppförsbackar MÅSTE man gå i för att de är helt galet branta, men nu fick vi gå i minsta lilla motlut. Jag har aldrig haft så pigga ben på upploppet någonsin. Bara älskade att få sträcka ut och öka farten :)
Nina L
11 augusti, 2014 kl 07:27Jag hör visserligen till dem som klarade av det genom att marschera mer än springa men jag tyckte inte heller det var så kul som utlovats pga trängseln. Ska man ha uppåt tusen startande kan man tex börja med olika starttider för att sprida ut det. Jag hejade på vänner lördagen innan på öppet fjäll, och det var heeeelt annorlunda! Start frivilligt mellan sju och nio, samt drygt tvåhundra deltagare. Samma bana, samma hembakta bulle och chokladbollar men mycket mer springa (och man får en tisha även här!). Så jag tänkte spöa fjället en gång till men utan trängsel nästa gång!! hoppas du får en bättre fjällupplevelse nästa gång!
Anna
11 augusti, 2014 kl 11:11Intressant! Då låter det som ett vettigare alternativ!
Lisa
11 augusti, 2014 kl 07:59Min sambo sprang Öppet fjäll förra veckan (och jag sprang Halvmaran). Ser man till att starta så man inte hamnar bakom de som springer halvmaran så är nog Öppet fjäll ett bättre alternativ. Fri starttid (men samma service) och väldigt mycket färre människor.
Anna
11 augusti, 2014 kl 11:12Låter faktiskt mycket mer lockande!
ultrabrdo
11 augusti, 2014 kl 15:32Tog del av de andra skrev och inser att Öppet fjäll lät lite mer lovande…:D
Anna
14 augusti, 2014 kl 16:19Åååå jag vill också springa ett fjällmarathon!!! Måste bara smyga in det i familjens sommarplanering inför nästa sommar.
Anna
16 augusti, 2014 kl 06:16Det finns hur mycket som helst att göra för familjen i Åre. Mina var jättenegativa innan men älskade det. Nu vill de dit nästa år igen, köpa vandrarkläder och hela tjottaballongen. Dessutom finns det SUPYOGA, som klippt och skuret för dig och din yogafamilj :)