Efter två dagar med vacker löpning mestadels på asfalt bad jag Coach F (ja han finns lite från och till) om lite mer terräng. Det sliter så otroligt mycket mer med asfalt, betong och trappor än mjuk gosig skog. Jag fick som jag ville. Eller inte riktigt.
Efter 5 km oavbrutet uppför viker vägen till vänster. Jag gläds åt att känna kottar under mina fötter och att bergeländet äntligen planar ut lite. I tre kilometer njuter jag innan gps:en går bananas. Den leder mig genom de taggigaste snår som river upp mina ben från låren och neråt. Taggbuskarna fastnar även i håret så jag måste stanna för att komma loss. Ungefär lika lätt som att bli av med tuggummi i håret…. Och jag sörjer en smula för varje förlorad hårtuss. Jag har ju inte så många!
De taggiga grenarna sträcker sig över stigen och jag snubblar titt som tätt över dem, samtidigt som de passar på att riva lite extra. Varför inte göra fräcka mönster över HELA benen liksom? Plötsligt ser jag något brunt och lurvigt framför mig, stor som en större hund. Men hund är det inte, för här finns ingen civilisation. Jag vill gråta men sjunger istället. Min ljuva stämma kan skrämma hela familjen så det borde funka även på ett vilt djur i en italiensk snårskog. Det oidentifierade djuret rasslar iväg.
Jag har ont som tusan. Benen blöder och jag är rädd. Rädd för djur och rädd för att vattnet ska ta slut innan jag hittar ut ur snårskogen. Det är trots allt ordentligt varmt också. Ringer Fredrik som naturligtvis inte fattar var jag är. Såklart kan han inte göra det, det förstår jag så här i efterhand. Just då tycker jag bara han är korkad och börjar gråta.
Han ber mig sluta gråta så han kan höra vad jag säger, men det funkar liksom inte. Det är mest synd om mig i hela världen. Och blodet rinner.
Några rivsår senare och halva kalufsen fattigare hittar jag ut. Nästa gång vill jag ha asfalt.
Och med det är det slut på vilse-rapporteringen. Fr om i morgon kommer det vanliga inlägg. Typ hur man roar sig i en CROSS CAGE. Utbildning it is. Stay tuned.
8 Kommentarer
Staffan
27 juni, 2014 kl 16:26Ajjj!!! Hoppa inte i saltvattnet nu med de där benen…
Mitt försök till fin bergslöpning i berget bakom hotellet på Kreta i september fick ett väldigt hastigt slut när arga hundar kom ut från nästan varje hus på sluttningen uppför berget och skällde på mig…inte alls roligt :(
Krya på benen!!
Rund är också en form!
27 juni, 2014 kl 20:23Nej men herregud Anna!?! :-o
Klart du får vara både ledsen och rädd. Riva sönder sig och möta vilda djur är ingen höjdare. Säg till sambon och skärpa sig! Klart du fick gråta!
;-)
Kram M
Ingmarie
27 juni, 2014 kl 20:57Men fy fasen!
Jag hade stortjutigt fortfarande!!!
Var nu försiktig. Nog med olyckor i år!
Lova!!!!
Gert
28 juni, 2014 kl 10:27Bättre att springa i Kävlinge Anna.Klart du fick gråta.Jag ser ju att du är ..uppriven liksom.:)
Nina
28 juni, 2014 kl 12:13Kära nån, kära Anna. Kram och önskan om rakare vägar och mindre taggar på din färd
Mari
28 juni, 2014 kl 17:29Men kära lilla du, aj aj…. hoppas du slipper den terrängen nästa gång.
Sven
28 juni, 2014 kl 23:16Sköt om dig och benen . Centersydruschen#
Lina
29 juni, 2014 kl 20:37Huuua aj aj aj!!!!
Krya på bena!!