Hjälmfunderingar

När jag fick barn tänkte jag att jag skulle börja med cykelhjälm. Hur skulle jag annars få dem till att använda en? Men det sket sig. Visst frågade de varför jag inte hade någon, men jag hittade alltid på bra ursäkter till varför jag inte behövde någon.

Tack för hjälpen, bästa hjälm! Nu väntar jag på din efterträdare…

Innerst inne visste jag att jag borde men det kändes nördigt med cykelhjälm till vardags. På racercykeln var det däremot helt legitimt, nästan lite coolt. Det var inte så mycket det där med frisyren, den är liksom platt ändå, men känslan av att vara en nörd. Så otroligt fånigt.

Det krävdes en ordentlig smäll för att få mig att ändra mig. Jag behövde lära mig the hard way. Nu förstår jag hur illa det kunde ha gått och jag förstår att det lika gärna kunde ha hänt på vanlig cykel. Och fast jag försöker intala mig att jag inte är nördig för att jag tar på hjälmen, kommer jag på mig själv med att tänka: “jag har ju i alla fall en bra ursäkt att ta på den, folk vet ju att jag har kraschat…”

Så blir jag arg och galen. Varför är hjälmen så fast förknippat med något negativt, när den i själva verket räddar liv? Varför tänker man på platta frisyrer eller att man verkar töntig, när alternativet kan innebära förlamning och i värsta fall död och bårhus.

Jag skäms för mina tankar och tänker om. Beställer hjälm och tänker bära den med stolthet. Det är inte nördigt. Det är bara smart.

Annelie på Cyklande tjejer har dragit igång Hjälmveckan som jag tycker du ska hänga med på!

Behöver du mer övertygelse, läs ytterligare ett blogginlägg om min krasch, sett från ett ögonvittnes håll!