Sydkustloppet 21,1 km – 1.37.03

Säsongspremiären avklarad. I mål som femte tjej på tiden 1.37.03.

Daniel, Johan, jag och vinnaren i damklassen – Sara!

Regnigt och kallt innan start och bara tanken på att ta av mig överdragsbyxor och jacka ger mig ångest. Fryser, hoppar på stället och vill bara in i bilen igen.

Kl 12 går startskottet. Startar i gruppen som satsar på 1.45. Målsättningen är att ta det lugnt och ha en trevlig upplevelse. Sara ska också ta det lugnt. Problemet är att hennes lugnt är lite snabbare än mitt lugnt. Kilometrarna tickar kring 4:30, vissa nere på 4:19. Det känns oförskämt lätt men jag inser ändå att det här är för bra för mig. Släpper Sara vid första vätskekontrollen.

Passerar milen efter 45 minuter, precis innan själva terräng-avsnittet börjar. Här väntar grus, gräs, sand, gropar och grenar. Bitvis springer vi på stigar som rymmer max en person i bredd. Där man befinner sig i turordning, där blir man liksom kvar. Det finns ingen omkörningsfil.

Här bestämmer jag mig för att dra ner på takten, acceptera min plats i ledet och njuta av den behagliga farten. Trampar fel ett tiotal gånger på det besvärliga underlaget men det känns inget. Ser två tjejer en bit framför och tänker att jag borde ta mig förbi. Den ena flåsar högt, hon borde inte orka så länge. Den andra är senig med långlöparvader, hon blir en tuffare utmaning.

Passerar båda två precis innan gräset övergår till ren sandstrand. Sandstrand är kul i bikini och solglasögon, inte när man springer. Sjunker ner, glider hit och dit, och springer nog mer på stället än framåt.

När 3 km återstår kommer vi äntligen upp på asfalt. Underbara asfalt! Fram tills nu har jag verkligen tagit det lugnt, och planen var väl att fortsätta så de sista tre. Men…

Ser en tjej i blå tröja därframme. I mindre lopp är det roligare att jaga placeringar än att jaga tider. Hornen växer fram. Jag vill förbi. Piskar upp tempot lite och springer förbi en hel hög med trötta killar. Men det var ju inte killarna som var målet…

Trots att jag ligger i 4:24-fart tar jag inte in en meter på tjejen i den blåa tröjan. Svänger in på spurtrakan (som de inte asfalterat i år heller). Grästuvor gör en spurt omöjlig. Jag känner mig som Bambi när jag försöker ta mig fram men lyckas ändå ta mig över mållinjen utan att stå på öronen.

1.37.03 blir tiden. 20 sekunder från tjejen i den blå tröjan. 1 minut och 40 sekunder från den berömda och numera befintliga pallen…

Med tanke på min målsättning är jag nöjd att bara vara 13 sekunder långsammare än förra året. Kroppen höll. Regnet övergick i sol och en helt fantastiskt eftermiddag.

Men än har jag inte tagit av mig strumporna och kollat blåsorna. Misstänker att det är en syn jag inte vill se…