Lidingöloppet – 2.28.16.

Jag är utmattad, trött och sliten. Mina vader krampar, mina tår krampar. Jag är utan aptit. Men jag är glad. Glad för att jag persade med 15 minuter. Glad för att jag har en efterlängtad silvermedalj i min ägo. Glad för att jag får shoppa ohämmat i morgon. Och lite ledsen för att Coach F slog mig med 34 sekunder…

 
Ready to rock

Jag har en konspirationsteori. Jag tror Adidas har mutat SMHI att ge en ruskvädersprognos så att alla lämnar korta tightsen hemma. När det sen blir 19 grader och sol säljer Adidas korta tights så det ryker om det. 8 grader, regn och 10 m/s blev alltså sommarvärme, och både Fredrik och jag fick panikshoppa sånt vi egentligen inte behöver. All shopping är inte kul shopping. Alla korta tights är inte snygga korta tights…

Hur som haver. Loppet idag bjöd på släktfejd. Fredrik, jag och Fredriks kusin Torgny i samma startgrupp. Torgny med släktrekord sedan tidigare, jag med shoppingpiskan och Fredrik som lovat höjdartider på 2.30. Försökte gömma mig i folkmängden, men med det hastigt påkomna klädbytet (och därmed rosa strumpor) blev det lite svårt…

Första kilometern är svårsprungen. På ett stort gräsfält med massor av lera armbågar sig fältet framåt. Folk tvärnitar och byter färdriktning hela tiden för att undvika leran och det är ofrånkomligt att krocka. 200 meter, sen är mina vita skor inte vita mer. Det klafsar när jag springer och det rinner vatten mellan mina tår.

Känns som det går väldigt långsamt men Garmin visar öppningskilometern på 4.45 min. För att ta silvermedaljen måste jag hålla 5-minutersfart.

Första 10 km bara flyter förbi, tempot känns lugnt och behagligt. Känns bra att spara lite till sista två milen som är rejält backiga. Någonstans där ser jag Torgny framför mig. Kommer upp bakom och ligger och smyger lite. Vet att han är en bra löpare och jag utnyttjar honom som hare utan att han vet om det. I uppförsbackarna sticker han och på flacken hämtar jag in. I en nerförsbacke känner jag att jag har lite mer att ge så jag smyger förbi i tron att jag är osynlig.

-HEJ ANNA! Hör jag honom ropa efter mig.

Avslöjad. Fortsätter framåt men det dröjer inte länge förrän han smyger om igen. Förstår att det inte är värt att ta fighten. Lägger mig bakom.

Inser tidigt att jag har silvermedaljen i en liten ask. Och tamejtusan kan jag nog gå under 2.30 också. Om kroppen håller. Vågar inte ta ut något i förskott. Backarna är förrädiska, de kan döda vem som helst.

Vid 20 km får jag rapport från Torgnys fru. Fredrik ligger 3 minuter bakom. Känns bra, men jag vet att han har sparat sig. Själv börjar det kännas i benen. Uppförsbackarna suger och jag tappar fart. Återhämtningen efter backarna är dock snabb och så fort jag får springa plant känner jag mig odödlig. Tills nästa backe kommer… och de kommer ofta!

Någonstans innan Abborrbacken ser jag Marathonmia och precis som på halvmaran för två veckor sedan får jag energi av hennes hejande. Ökar farten och springer ifrån Torgny som ger mig en klapp på axeln och några peppande ord.

Abborrbacken går i sakta mak, men jag segar mig förbi de som väljer att gå. 5 km återstår och 2.30 är fortfarande inom räckhåll. Fortsätter mata, fullständigt medveten om att den värsta backen återstår vid 2 km kvar.

När jag har 1.7 km kvar glider Fredrik förbi mig. JÄKLAR! Har inget att sätta emot. Han är pigg och sticker. Jag stapplar fram den sista biten. Är ordentligt trött. Vill bara komma ut på målrakan. Tillslut ser jag målet. Men först en låååång bit på gräs. Råkar springa om en kille som utbrister:

– ÅH FAN. SÅ HÄR FÅR DET INTE GÅ TILL!

Så lägger han till med en spurt som får det att ryka om skorna. Jag beskådar spurten på avstånd. Orkar inte svara. Masar mig fram till målet och kollar klockan: 2.28.16. SILVRET ÄR FIXAT! Med nära 10 minuter tillgodo!

Silver!

Resultat i släktfejden:
Fredrik 2.27.42
Anna 2.28.16
Torgny 2.28.48

Så mycket jämnare kunde det nog inte bli!!

Nu måste jag återhämta mina sargade ben så jag orkar shoppa i morgon!

 SÅ. MYCKET. JAG. HINNER.

Återhämtningslatte. Underbart!