Ändrad syn (del 2)

Det är lätt att vara kaxig när man sitter framför datorn. 15 km var ingen barnlek, det var långt. Jättelångt.

Efter ungefär 500 meter förvandlades benen till stolpar. Gårdagens tuffa spinning gick alltså inte obemärkt förbi den här gången heller. Jag hade blivit ordinerad 5-minutersfart och tro mig, jag fick kämpa för varje meter.

Efter 4 km var jag riktigt trött. Att då passera en anläggning där de bränner döda djur piggade inte precis upp heller. Fy fasen vad det stank…  Stängde näsan och fortsatte.

I uppförsbackarna var det tänkt att jag skulle öva på att trycka i från. Det lät kul i teorin. Men när jag redan låg och kämpade järnet på platten hade jag inte mycket extra krut att ta till när det väl bar iväg uppför.

Det blev ett RIKTIGT tufft pass, mentalt och muskulärt. Så jag ångrar mig. 15 km är jättelångt. Undrar hur jag lyckade spinga en hel mara i den här farten?

11 Kommentarer

  • Svara
    Johan
    20 augusti, 2010 kl 14:18

    Skönt att det inte bara jag som hade en sådan dag idag. Fick slita på mina ynka 6km, lite sömn och vätska är ingen bra combo när man springer klockan 7 på morgonen. Var mer trött idag än vad jag var i onsdags då jag sprang 12km, med bättre fart….
    Men nästa gång så springer du säkert på superlätta ben och måste hålla igen. =)

  • Svara
    Anna
    20 augusti, 2010 kl 14:37

    Det är konstigt hur ens perspektiv kan svänga sådär. Men så är det. ena dagen är det superlätt och man flyger fram. Andra dagar är det tungt och trögt. Men som tur är glömmer man bort de där tunga dagarna snabbt.

  • Svara
    Jenny
    20 augusti, 2010 kl 14:43

    Oj oj oj……så kan det gå:) Jag känner igen mig precis…men hur som helst bra jobbat och njut av helgen nu!

  • Svara
    Andreas
    20 augusti, 2010 kl 16:04

    Precis som det sägs i andra sammanhang så är inte längden viktig…det är känslan :)
    Man kan nå Runners high på en 8K runda men ibland kommer det på en 25K runda och ibland inte alls.
    Man kan inte tvinga fram den känslan…antingen finns den där eller så finns den inte.
    Det finns inte mycket som slår den när man väl är där.
    Det är faktiskt mer som ett tillstånd…jag älskar det!
    Vi får väl se om det finns motsvarande känsla för Kettlebells och Bulgarian Bags :)
    Fast Kettle High påminner om en kreaturssort och Bulgarian High låter olagligt lång väg :-D

  • Svara
    Y
    20 augusti, 2010 kl 20:04

    Trevlig blogg, har just hittat hit. Blir lite nyfiken bara. Följer du några bloggar?
    Xo

  • Svara
    Coyntha
    21 augusti, 2010 kl 12:18

    Precis!! Ibland kan det räcka med 5km för att nå toppen!! Men ibland kan det behövas mer.
    Så är det!
    Men bra jobbat ändå! Du är så duktigt!!
    Trevlig lördag.kram

  • Svara
    Carina
    22 augusti, 2010 kl 19:35

    Ja, det är verkligen så ibland. Huvudet tror att man har fullt med krut i kroppen fast det har benen inte fattat riktigt…

  • Svara
    BoelMaria
    22 augusti, 2010 kl 20:12

    Du är värd en utmärkelse!

  • Svara
    Anna (orka mera)
    22 augusti, 2010 kl 21:05

    Johan – hoppas du har rätt och att vi båda springer på fjäderlätta ben nästa gång!

    Anna – ja, det är bara att glömma och gå vidare. I fantasin springer man alltid på små moln!

    Jenny – tack tack. Hoppas du haft en bra helg själv!

    Andreas – haha, bulgarian high klingar helt klart inte bra. Bulgariska underarmar har jag dock fått. De skakar och burrar…

    Y – hej och välkommen! Jag följer många bloggar, några av dem finns i högerkanten. Listan är dock inte uppdaterad riktigt… ska fixa med det när jag får tid!

    Coyntha – Tack tack!

    Carina – nej benen är minsann lite tröga ibland :)

    BoelMaria – tack!!

  • Svara
    Magnus Levin
    23 augusti, 2010 kl 10:30

    Vet inte om du har sett denna innan, en Rune Larsson föreläsning. Väldigt intressant och rolig, http://ur.se/play/157952

    Magnus

  • Svara
    Anna (orka mera)
    23 augusti, 2010 kl 20:09

    Magnus – tack för tipset! Verkar jättespännande, jag ska kolla på den ikväll.

  • Kommentera