Det kom ett mail…

“Kan du inte någon gång skriva hur du började träna? Du skrev en gång att du var otränad när du var 20 i jämförelse med nu… körde du full fart från början, eller har det smygit sig på?”

Och ett försök till svar (varning långt!!!):

Jag tränade ju-jutsu tills jag var 15, därefter har jag ett 4 års glapp i mitt träningsliv. Ett tomt hål utan något som helst träningsinnehåll. Gympan var det värsta som fanns och det hände fler än en gång att vi, när det var dags för löpning, sprang och satte oss i första bästa trappuppgång, snackade 40 minuter och sen sprang tillbaka till skolan…

När jag flyttade till Lund var jag 19 år. Att bo i Lund utan att träna på Gerdahallen är ungefär som att sitta med en glass i handen och inte äta den. Det går inte.

Började med gympa. Iklädd korta hängseltights med en stor bylsig bomulls-t-shirt utanpå. Och Amerikastrumpor som la sig i stora veck vid vristen. Efter några terminer tröttnade jag och flyttade fokus mot aerobic och step som jag tyckte var våldsamt kul.  Där blev det också legitimt med lite snyggare kläder. Plötsligt fick man ha JAZZBYXOR och TIGHTA TOPPAR på sig och livet blev mycket roligare.

I någon månad. Sen kom jag på andra tankar och la av. Tills nästa termin och nästa nya liv. Och så fortsatte det i fem år. På och av. Som för så många andra.

Vid 24 års ålder kom jag på att jag skulle börja träna sports aerobic. Hur jag kom på den idén vet jag inte, för jag var varken smidig eller stark, något som lite är förutsättningen för att det ska funka. Men kul var det och en andraplats på Götalandsmästerskapen blev det innan jag tröttnade.

Men jag kan inte få nog av att stå “där framme” och utbildar mig till aerobicinstruktör på Gerdahallen, där jag sedan kör pass i 7 år.

Vid sidan om börjar jag cykla. Utomhus. Har en gammal skruttig mountainbike som jag landsvägscyklar på. Jag kommer till en punkt när jag inte tycker att jag har tränat om jag inte hade cyklat. Aerobicen räknas liksom inte längre. Vill ha mer. Vill ha utmaningar med mätbara mål. Vill kunna förbättra mig och se resultat.

Sen blir jag gravid och kommer av mig lite. Återgår till inomhusträning i ett par år. Innan utomhustarmen börjar rycka igen.

2003 börjar jag springa. 5 km är oändligt långt och jag är livrädd för att springa lopp. Rädd för att inte vara tillräckligt bra. Rädd för att komma sist. Springer några vårrus och inser att jag inte kommer sist. Blir lite modigare…

P5050005
Gravid på mitt andra vårrus. I aerobic-brallor. Eller nått…

2005 anmäler jag mig till tjejvättern som ett första steg mot en tjejklassiker. Inser att det är roligt med lopp, att det nästan är ett måste för att bibehålla motivationen.

IMGP0188
I mål efter 9 mil Tjejvättern. Med en påse donuts…

Blir utmanad att delta i Broloppet 2006. Min första halvmara. Har hittills bara sprungit 6 gånger det året, varav som längst 13 km. Men jag antar utmaningen. Springer i mål på 1:52 och känner den här underbara “vill ha mer”-känslan. Nya lopp, nya mål, mer träning.

Ökar distanserna. Får självförtroende. Inser att inget är omöjligt. Anmäler mig till Stockholm marathon 2008. Tränar fortfarande ganska ostrukturerat med löpning och en massa spinning och cykling. Men det funkar.

Inför 2009 års mara börjar jag styra upp träningen med mer fart. Intervaller och snabbdistanser. Kanske var det detta som fick mig att krossa mitt mara-rekord med 17 minuter?

tradera 008
Lidingöloppet 2007

Och hur håller jag lågan uppe? Varför tröttnar jag inte? Jag tror det handlar om variation. Och målmedvetenhet. Jag behöver variationen för att inte tröttna och för att undvika skador (så långt det nu går). Men jag behöver också mätbar träning. Jag måste kunna se resultat. Därför behöver jag kilometertider, hastigheter och sträckor. Det får jag av löpningen och cyklingen. Inomhusträningen ger mig variationen men även det sociala av att träna i grupp och peppa varandra. Vill inte vara utan något av det!

Inga kommentarer

  • Svara
    Maria
    22 mars, 2010 kl 13:16

    Tack =)

  • Svara
    Andréa
    22 mars, 2010 kl 14:16

    Kul läsning! Och det bevisar ju lite att det aldrig är försent och att man faktiskt kan bli grymt mycket bättre även efter 30!

    (missförstå mig inte, jag tycker inte du är gammal :)

  • Svara
    Andreas
    22 mars, 2010 kl 16:16

    Underbar historia!
    Fastnade dock med bilden av ”hängslebyxor, bomulls T-shirt och Amerikasockor”…och ler fortfarande :)

    Du inspirerar och peppar otroligt bra…glöm inte det!

  • Svara
    Sofie RW
    22 mars, 2010 kl 18:10

    Jätte roligt att läsa! Inspiration!

  • Svara
    BoelMaria
    22 mars, 2010 kl 18:59

    Oj, nu blev jag ännu mer imponerad! Och som sagt; skönt att läsa att det faktiskt aldrig är försent att bli träningsnarkoman ;)

  • Svara
    Han som cyklade framför dig
    22 mars, 2010 kl 19:00

    Tiden går fort. Det känns inte som det var särskilt länge sedan som du kom högröd i ansiktet till föreläsningarna efter att cyklat upp för Lunds enda backe :-)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    22 mars, 2010 kl 20:03

    Maria – varsågod :)

    Andréa – Det är aldrig för sent! Ålder är bara en siffra. Och min kropp mår förmodligen bra mycket bättre nu än när jag var 19 och bästa kompis med chipspåsen. Dessutom fyller jag ju 23 varje år – så gammal är jag inte :)

    Andreas – Tack! Jag letade förresten ivrigt efter foton från den tiden men hittade tyvärr inga. Tror jag hade kunnat få många att dra på smilbanden…

    Sofie RW – tack!

    BoelMaria – så sant som det är sagt: det är aldrig försent att bli träningsnarkoman!!!

    Han som cyklade framför… – det är tamejtusan helt ofattbart att man kan bli så knäckt av den lilla backen, men jag kommer ihåg precis hur det kändes! Men det är sjutton år sen och jättepreskriberat :)

  • Svara
    Carina
    22 mars, 2010 kl 20:32

    Jättekul läsning. Och för att spä på det där med ålder. Man kan bli träningsnarkoman efter typ 45 också ;-)

  • Svara
    Cia
    23 mars, 2010 kl 08:45

    Har du inga bilder från aerobicskarriären? Hade varit riktigt kul att se!!!! :-)

  • Svara
    theBrandAmbassador.
    25 mars, 2010 kl 21:10

    Får man härmas med sin egna träningshistoria? Grymt inspirerande. Tack för bra läsning

  • Kommentera