Intervaller

löp

Trodde aldrig jag skulle få skriva detta ord igen. Intervaller – ett ord förknippat med både hat och kärlek. Fruktansvärt och härligt på samma gång. Eller fruktansvärt först och härligt sen, kanske är närmare sanningen…

Intervallerna har varit långt borta länge, men idag var det alltså dags… 4 x 400 m.  I ett försök att skona benen tog jag mig till en slinga i skogen med mjukt underlag. Kände redan på uppvärmningen att benen var tunga. (En kombination av Armyträning och en sömnlös natt med vaccinationssjuka barn ger kanske inte bästa förutsättningen för tokintervaller).

Anyway. När klockan pep stack jag. Mata mata, tempo tempo, flåsa flåsa. MJÖLKSYRA! Gaah, det är jobbigt med intervaller! Hade nästan glömt hur det kändes.

I vanliga fall brukar begränsningen ligga antingen i mjölksyrastinna ben eller i flåset. Idag var det ingetdera. Idag var det koordinationen. Kände mig som ett nyfött rådjur med benen åt alla håll.  Hade jättesvårt att hålla koll på kroppsdelarna och det var ett rent under att jag inte stod på huvudet.

Tiden blev väl därefter, någonstans mellan 4:08 och 4:16-fart. Inget man skriker ut i högtalare men en start i alla fall.  Nu väntar snabbdistans nästa gång. Känns jättekul att ha programmet utstakat! 

10 Kommentarer

  • Svara
    coyntha
    3 november, 2009 kl 13:56

    Men gud! Vad snabb du är!! Är du säkert du har varit skadad?? :D
    Du är bäst!

    Kram.

  • Svara
    Anonymous
    3 november, 2009 kl 14:40

    Vaccinationssjuka barn, hur reagerar dom på sprutan egentligen? Är så villrådig i valet mellan att vaccinera och inte göra det. Mår dom bra nu? // Åsa

  • Svara
    Andréa
    3 november, 2009 kl 15:43

    Skönt att du är tillbaks på banan, jag tyckte det var snabbt jag!

  • Svara
    Sofy
    3 november, 2009 kl 19:28

    åh, vet precis hur det känns det där! jag hoppas att knät slutat bråka för gott nu!

    Kram

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    3 november, 2009 kl 20:19

    Coyntha – trots att jag är ganska förvirrad av mig är jag ganska bergsäker på att jag faktiskt varit skadad… Eller var det bara en undanflykt för att vila i hängmattan? :)

    Åsa – stora tjejen fick ont i armen igår kväll. Sov oroligt i natt och vaknade yr och febrig. Svimmade innan frukost :( Lilla tjejen kräktes i natt men har efter det varit symtomfri. Förstår att du är villrådig. Det har jag också varit. Och är fortfarande gällande mig själv…

    Andréa – det var snällt tyckt av dig :)

    Sofy – jepp, jag hoppas som du!

  • Svara
    Ingmarie Nilsson
    3 november, 2009 kl 20:57

    Visst är det en blandning av skräckblandad förtjusning de där intervallerna. Man vill men vill ändå inte liksom.Märkligt…Men känslan när de går bra är OSLAGBAR!:-)

  • Svara
    Daniel
    4 november, 2009 kl 03:45

    GO ANNA! GO ANNA!! ;)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    4 november, 2009 kl 08:08

    Ingmarie – precis! Alltid lite ågren innan och en fantastisk känsla efter :)

    Daniel – tack! Nu jäklar!

  • Svara
    Snorkkis
    4 november, 2009 kl 20:46

    Ja jag tyckte också att du var ruskigt snabb! Och att hitta flytet i steget när det går fort är lite svårt… men med träning så!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    5 november, 2009 kl 06:49

    Snorkkis – allting går med träning. Och nu får man ju äntligen börja så smått! Är förväntansfull till max!

  • Kommentera