Inte min dag…

Idag var det dags för besök hos mormor 89 år. Efter ett par kakor och lite eftertanke utbrister hon:

– Visst har du blivit fetare, Anna?

Jag är mycket med just FET är inget ord jag skulle använda på mig själv. Tur att man har självkänsla nog att inte börja panikbanta så här på semesterns sista dag. Jag tar mig ett par chokladtryfflar och hoppas det bara var ett anfall av grå starr…

Efter mormorsfikat var det dags för de efterlängtade backintervallerna i bräntberget. Vi började på den brantaste sidan, rakt under slalomliften. Första svängen tog 1.38 minuter (för mig, Fredde var snabbare…). Dessa 98 sekunder var typ de längsta i hela mitt liv och jag undrade minst ett par gånger om jag verkligen skulle överleva hela vägen upp. Det var så brant att jag fick springa på tå, men det gick inte fortare än att gå. Hjärtat pickade på i 181 vilket är det högsta värde jag nånsin sett på min pulsklocka. Upprepade detta två gånger till och varje gång kändes det som bröstkorgen skulle sprängas.

På vägen ner efter tredje intervallen tog vi en flackare väg. Här var benen spaghetti och det var nästan läskigt att gå. Körde 2 vändor upp på denna väg. Gick betydligt lättare att springa när det inte var lika brant, fick inte upp riktigt samma puls men det var ruggigt jobbigt ändå.

Så kom dagens antiklimax. På nedjoggningen mot bilen kändes löpningen kanon och jag hann njuta 20-talet meter av den underbara känslan tills en bil kom körande på en sidoväg. Jag blev jätteöverraskad och tvärnitade. Vet inte hur det gick till men plötsligt snubblade jag på nått och sen flög jag genom luften. Landade tungt på ena foten som vreds och GJORDE ONT!!!

Så nu sitter jag här med min dauer-binda. Kan inte stödja på foten och fotknölen är stor som en ballong. SKIT OCKSÅ! Jag är gärna fet, men skadad i foten slipper jag helst!!!!

Inga kommentarer

Kommentera