Livrem och hänglsen

Jag sitter i ett litet, litet rum på en gammal herrgård någonstans i de småländska skogarna. Barnen sover och maken leker med gps:en. Samma gps som räddade honom från att springa vilse i morse…

Här omkring finns underbara skogar med stigar, backar och sjöar. Rena paradiset för en asfaltsråtta som mig. Först ut att testa omgivningen var maken som tilldelats lördagen som springmorgon. När han inte var tillbaka från sin 9 km-runda efter 70 minuter började jag bli orolig. Hans lokalsinne tvivlade jag inte på, slingan var dessutom försedd med blåa markeringar. Hade han blivit uppäten av en björn eller jagad långt in i skogen av en galen smålänning?

Som tur var inget av det. De blå markeringarna hade abrupt tagit slut någonstans på vägen, och det välutveckade lokalsinnet räckte visst inte till de småländska skogarna. 9 km hade blivit närmare 14 och det var en sliten man som stövlade in på rummet långt efter utsatt tid.

Men löpturen han haft lät hur underbar som helst, backig och tuff, vacker och frisk. Så trots hans lilla missöde har jag bestämt mig för att ge mig ut på samma runda i morgon bitti. Det känns kul men nervöst, härligt men farligt. Och eftersom jag är en fegis ända ut i fingerspetsarna tar jag med mig både gps och mobiltelefon.

Dessutom är herrgården här full av hultsfredspoliser, dom kan säkert gå skallgång efter mig om jag går vilse…

Inga kommentarer

Kommentera