Med korsbanden som insats…

Fördelen med att redan på morgonen basunera ut på bloggen vad man ska träna , är att man liksom inte kan komma undan sen. Man får en extra piska när motivationen tryter, för ingen vill väl blogga om att man helt enkelt tappade sugen och gav upp.

När klockan närmade sig tre, svor jag över att jag så hurtfriskt bloggat om min backträning på morgonen. När chefen dessutom tittade in och sa att det var semmelfika på gång, blev det ännu jobbigare (jag älskar semlor, det är min alldeles egna hemliga last!)

Men, jag hade liksom inget val. När de andra satt och gluffade, satte jag fart mot mina hat-backar. Som krydda på moset hade det börjat regna vilket gjorde att byxorna redan från början smetade så himla skönt på benen. När jag planerade min uppvärmning hade jag dessutom glömt att det är konstant uppförsbacke från mitt jobb till backarna. Så det blev backe på backe så att säga.

Efter 18 min uppvärmning stod backen framför mig som en koloss. Jag började pinna på men insåg ganska snabbt vad regn gör med stigar: LERVÄLLING! Stundtals skridskor, stundtals löpning, och däremellan löpning med en fot på vardera sida stigen. På sidorna om stigen fanns nämligen några tuvor som jag i alla fall kunde lite få fotfäste på. Kan tro att jag såg mer än måttligt toanödig ut när jag sprang så!

Halkade till ett par gånger och undrade i mitt stilla sinne om det det var korsbanden eller meniskarna som skulle flyga idag. Eller kanske ledbanden i foten… Som tur var hände inga störra incidenter och tog faktiskt bara mark en enda gång på hela vägen. SPLASH!

Det är härligt att springa. Nästan jämt…

Inga kommentarer

Kommentera