Det är bara att konstatera. Jag har begåvats med ett lokalsinne i klass med en guldfisk: inget, niente, nothing, null! Och det kan straffa sig…. Men nu tar vi det från början!
Cyklade till jobbet som planerat igår. Det var alldeles mörkt och jag var ensam med mitt cykellyse där ute på åkrarna. Jag som är mörkrädd i vanliga fall (även klockan 4 på eftermiddagen…) kände mig inte alls rädd, bara fri. Ensam långt ute i ingenstans. En häftig känsla faktiskt.
I alla fall. När jag cyklade hittade jag en ”ny” cykelväg som jag inte visste att den fanns. Det var bara rakt fram utan korsande vägar, hela vägen till jobbet! Hur bra som helst! Och det var precis den vägen jag bestämde mig för att springa hem senare på eftermiddagen. Eftersom jag vanligen springer på bilvägar skulle detta bli lyftet LYFTET för min springtur.
Trodde jag! Men då räknade jag inte med min totala brist på lokalsinne! När jag hade sprungit en stund delade sig cykelvägen i två. Ole dole doff liksom. Ingen väg verkade mer logisk än den andra. Jag valde den högra men ganska snart insåg jag att jag tagit fel. Men det bar emot att vända. Så jag fortsatte och tänkte att det löser sig väl. Hittade en skylt mot Kävlinge och följde den. Hittade en till. Men sen måste Lunds Kommuns skyltuppsättare gått på fikarast för sen kom inte fler! Och vips var jag mitt ute på ett industriområde med en fyrfilig bilväg som enda väg till Kävlinge. Snurrade runt rätt många varv innan jag slutligen hittade cykelvägen hem. Då hade jag 10 km kvar och benen snurrade hela vägen hem i ren ilska! Grrrr. Jag ska aldrig gå hemifrån utan karta mer!
Inga kommentarer