Tjejvättern


I morgon är det tjejvättern. Och det svider lite i själen att jag sitter här hemma -miltals ifrån denna happening. För tjejvättern känns som tradition för mig även om jag bara cyklat det två gånger. Det är liksom en liten utflykt som förgyller vardagen!

Första året var det jag och svägerskan Sarah som fått lite jäklar anama i oss, och bestämt oss för en utmaning större än vårruset. Laddade till tänderna startade vi i hällande ösregn, men med modet på topp. Tog inte många minuter innan vi tyckte att motorcyklarna där framme körde lite väl sekigt, så vi gasade om…. eeeeh, skulle man inte ha gjort, blev ett fasligt tutande där bak och vi fick snällt rätta oss i ledet igen. När värsta regnandet hade lagt sig var det dags för första incidenten…. min kedja hoppade av. Jag är många saker, men inte händig! Killarna i följebilen kunde inte heller hjälpa mig, de verkade aldrig ens ha sett en cykel förut. Sarah räddade mig till sist och hängde på kedje-eländet så vi kunde trampa vidare. Vid andra eller tredje depån fick jag inte av skon från pedalen när jag skulle stanna. Sarah fick bända loss mig! Jag tyckte det kändes läskigt att fortsätta utan att veta att jag kunde komma loss vid behov, så det blev en halvtimme i mekar-kön innan vi kunde fortsätta. Efter det gick det bra och vi kom i mål på en helt ok tid efter omständigheterna.

Peppade av att ha genomfört tjejvättern beslöt vi oss samma kväll att ge en startplats i födelsedagspresent till såväl svärmor och andra svägerskan. Så året därpå (2006) åkte vi upp 4 tjejer. Efter någon timme i bilen upptäckte svärmor att hon glömt nycklarna till cykeln hemma, och cykeln stod VÄLDIGT låst på biltaket… Vi fick, efter många om och men, tag på en kille på macken i Ljungby som kunde såga upp låset! Vädret var snällare mot oss detta år och själva cyklingen gick för mig utan incidenter. Svärmor krockade med en tant men klarade sig välbehållen.

Var sugen på att starta även i år men min trogna följeslagerska Sarah bangade ur och valde Stockholm maraton (som råkade ligga på samma dag) istället. Mesigt tycker jag… Men till nästa år vill jag vara med. Jag smygfunderar på 15 mil som omväxling. Den som lever får se!

Och alla ni som trampar i morgon: LYCKA TILL!

Inga kommentarer

Kommentera