Dags att långsamt lyfta huvudet ur sanden. Ända sedan jag fick startplatsen till Ursviks Ultra i julklapp har jag envist borrat huvudet i sanden, blundat hårt och låtsats att allt var en mardröm.
Ville avklara Portugal först. Och halvmaran. Men nu när bara fem dagar återstår är det förmodligen hög tid att öppna ögonen. Inser att mängdträning i Portugal och halvmaraveckan innan inte är bästa uppladdningen, och de stela vaderna skriker efter nåd. Frågan är om de hinner repa sig innan lördag.
15 km. 5 varv. Totalt 75 km med start mitt-i-jäkla-natten. Midnatt och mörkt. Rötter att snubbla på och backig terräng. Och jag vet inte hur man gör…
Vad äter man? Hur många skor behöver man? Hur ont gör det? Finns det troll i skogen? Varulvar? Mördare? Hur mycket compeed behöver man bunkra och är det något särskilt att tänka på annars? Ni som ultrar, pleeease hjälp mig!!
I övrigt tänker jag litegrann som inför skidtävlingarna på mellanstadiet: hoppas jag blir förkyld! För jag är rädd. Livrädd. Rädd för att inte uthärda, rädd för att hamna ohjälpligen sist och ensam i mål, fem timmar efter alla andra. Och så har jag aldrig känt någonsin inför ett lopp.
Helt ärligt känns 75 km övermäktigt och jag planerar att kliva av efter 45. Det är ju ganska långt det med. Oavsett vilket slipper jag inte mörkret. Så:
Finns det någon som har tråkigt natten mellan lördag och söndag och vill göra mig sällskap i skogen är ni hemskt välkomna. Jag är ju mörkrädd för tusan…
