Volvo i all ära. Reklamen är grymt snygg men jag känner inte att jag MÅSTE ha en Volvo. Den här är annorlunda, den triggar igång varenda cell i min kropp. Får det att pirra i magen och puffa lyckomoln ur öronen. Jag MÅSTE springa
Browsing Tag
trail
Vet inte vad jag hade förväntat mig av dagens terränglöpning mellan Skrylle och Genarp, men kanske inte fullt så mycket vatten och fallna träd…
Det blir en hinderbana av rang. Ett fallet träd kan man klättra över eller krypa under. Men när det ligger fyra i bredd blir det genast trixigare. I stället för att svära över eländet lägger jag tungan bakom underläppen och säger för mig själv:
– Vi kan inte gå över det. Vi kan inte gå under det. Vi måste gå runt det…
(“Tigerjakt” för er som inte är födda på stenåldern)
Håller på tappa skorna i geggan ett antal gånger och får stanna och knyta fast dem ordentligt. Riskerar livet på glas-hala spänger, vadar i decimeterdjupa sjöar och river sönder favoritbyxorna på björnbärsris.
Ett ganska roligt pass. Så här i efterhand…
Nej inte i år heller. Jag lyckas verkligen aldrig få tummen ur att göra en kalender till er. Men nästa år, då jäklar…
I stället för att pyssla kalender har jag roat mig med att inviga bokskogens första REFLEXBANA. En slinga i skogen utmärkt med reflexer på träden. Så lätt men ändå så svårt. Och med en överhängande risk att komma vilse om man för en sekund tappar fokus. Och det gjorde vi…
Mörkt, ruggigt och blåsigt. Härligt uppfriskande i kombination med rädslan att inte orka hänga på. Att bli ensam i mörkret. För där inne i de becksvarta skogarna känner man sig rätt liten. Och inte så väldigt kaxig. Men väldigt, väldigt fri.
Älska pannlampa! Älska reflexer!
Bild lånad av Sara.
Helt övergiven på en fredag kväll. Mannen på årsmöte, ena dottern på handboll och den andra sitter och pluggar. Vad passar då inte bättre än att anmäla sig till lite trailcamp?
Bilden lånad av stigarna. Krymplingen till vänster ska visst vara jag har jag hört ryktas…
Kullaberg i maj blir det. Tre dagar med värsta roliga sällskapet och riktigt fin mat. Tjong sa det bara. Eller klick. Man lämnar mig liksom inte ensam vid datorn ostraffat på en fredagskväll.
Och med tanke på att min skärm ser ut så här just nu, kan man ju aldrig veta var det slutar…
Så roliga flikar, så mycket kul…
